Idag när jag skulle kika in på Nordea för att hälsa på J så blir jag stoppad i dörren av en äldre dam, vem ska du träffa?? Äntligen, äntligen skulle jag få säga orden på svenska, som jag väntat.. MIN MAN! (Som iofs inte låter lika bra på svenska som på engelska men men.) ”Min MAN ska jag träffa” sa jag stolt.
Vad heter din MAMMA då?” frågar damen med lite pluttinutti röst sådär och jag kastades snabbt tillbaka till verkligheten, plötsligt kände jag mig som 15 år istället för som någons fru. Okej att jag får visa leg när jag köper trisslotter eller åka ungdom på bussen, men min man måste jag väl ändå kunna säga utan att folk ska tro att jag är en vilsen liten flicka ute och letar efter min mamma. Är det mitt försynta norrländska jag eller mina bulliga kinder? Eller hade damen bara dålig hörsel.
Nu ska vi exprimentera lite med lite möbler och lite sprayfärg, önska oss lycka till!
Förstår precis vad du menar med ”min man”. Jag ringde ett samtal förra veckan och fick helt plötsligt säga ”ja, det är så att jag och min man har beställt en soffa från er”. Såå konstigt det kändes, men så rätt:). Ser fram emot många fina bröllopsbilder:). Kram på dig