Gästerna var lyckligt ovetandes om var den bortglömda tårtan, under själva middagen så kommer jag på att ”Vem har hämtat tårtan?” Vi hade pratat om det dagen innan men jag mindes inte vem som slutligen fick ansvaret och det visade sig alltså att tårtan stod kvar på bageriet, så jag rusar ut i köket och personalen där är så proffsiga och säger bara vi löser det, tänk inte på det. Och iväg for det för att jaga rätt på någon som kunde åka och öppna bageriet och hämta tårtan. (Tur man var på landet där alla känner alla.)
Tanken var att tårtan beställdes helt vit för att sedan prydas med lite färska rosor vilket jag sagt till dom. Men serveringspersonalen tog det ett snäpp längre och gick och plockade lite blommor från parken och fyllde hela tårtan. Så här är vår utspökade bröllopstårta och jag kan inte låta bli att skratta, tack för ännu ett härligt minne som påminner oss om vår disträhet, som alla nämnde i sina tal.
För att citera från vår toastmasters tal: ..Jag hade inte träffat någon disträare människa än Johanna tills jag träffade Jonatan. Eller som prästen kallade oss med ett litet finare ord.. Drömmare!
Nej, förstår att paniken kom när ni hade glömt det. Som sagt, tur ni var på landet 😉 haha.
Hahaha, jag gråter av skratt här!