johanna21

Värkarna började redan på morgonen, men de kom sällan och var inte alls så onda och eftersom jag haft förvärkar till och från mest hela tiden så ignorerade jag det som ingenting. Jag hade gett upp hoppet om att de skulle sätta igång av sig själv. Men vi bestämde oss för att ta en promenad och äta en ordentlig lunch, ifall att det skulle öka på värkarna. Dom kom ungefär var tionde, var femtonde minut mest hela dagen men var inte så onda att jag behövde lägga mig ner, utan jag plågade mig igenom dom i de tysta under en lunch med vänner, med grannmammorna i parken osv. Jag tänkte att om jag säger något kommer de säkert stanna av, så jag höll tyst.

(Promenerar igång värkarna och äter pizza till lunch)

Mot eftermiddagen tänkte vi åka och bada men där satte jag stopp och gick och la mig och sov istället, men vaknade vid varje värk. J kom hem och föreslog grillkväll och jag avböjde bestämt, nä nu får det nog räcka med att vara social för idag. Så vi gjorde middag själva ungefär vid sju och DÅ vid köksbordet får jag en sådan hemsk värk att jag får tårar i ögonen och ser nog ut som en skrämd kattunge av min familjs blickar att döma. J kastar sig på telefonen och ringer min pappa lite lätt panikslagen, du får nog komma nu! Men jag lugnar ner honom med att jag måste klocka dom först, att det nog bara gjorde så ont eftersom jag satt på en hård stol när den kom osv.

Så jag flyttar mig till liggläge och Ciara ligger och pussar och kramar på mig och ser jätteorolig ut, så jag tyckte att det var bäst om han kunde lägga henne så hon slipper oroa sig. Jag ringer förlossningen och säger att jag kommer komma in lite senare. Sen kollar jag på serier, ligger med tensapparaten (elektriska stötar som masserar under värken) och försöker klocka dom. Men det var svårt att styra både tens och tid när man har väldigt ont.

Efter ett avsnitt av orange is the new black, började jag tycka att det tog lite väl lång tid att få henne att somna och går för att titta till dom, då hittar jag J sovandes, hur han nu kan somna mitt under hela kalaset? Så jag väcker honom som vaknar och är totalt yr och tror i princip att jag är på gång att föda här och nu på en gång. Så han kastar sig upp för att hämta bilen i garaget och jag får i det här läget knappt vila mellan värkarna så det var några jobbiga steg till bilen. Jag är ju forrtfarande lite halvnegativ till att det kommer bli förlossning och tror att vi kommer bli hemskickade på en gång, trots att värkarna kommer mest hela tiden. Men av erfarenhet så är jag riktigt segöppnad till dom där första tre centimeterna som gör att man kvalificerar sig till ett förlossningsrum. Men efter dom centimeterna går det ganska snabbt.

I det här läget gjorde värkarna riktigt ont och jag kunde inte kontrollera dom, jag fick inte igång tensen i tid och det kändes som att den satt fel, jag var alltid i någon obekväm ställning och jag höll andan, så värkarna blev så jobbiga när jag inte kände att jag visste hur jag skulle ta tag i dom. Jag hade glömt bort allt och gjorde tvärtemot regelboken. Jag såg förmodligen ut som att jag skulle föda vilken sekund som helst.

Väl på sjukhuset yrade vi omkring i jakt på förlossningsavelningen. Det finns rullstol, sa en sköterska men jag ville gå för det kändes som att de ökade på värkarna. Jag stod och hängde på J genom värkarna. Vi fick komma in på ett undersökningsrum ganska direkt och som vanligt när jag ska föda barn så får jag den snyggaste barnmorskan på hela avdelningen, varför jag reflekterar över detta är för att min bild av en barnmorska är en äldre dam som antingen gullar med en eller är barsk och bestämd, men mina är inte ens fyllda 30 och ser ut som att de är på väg på fest istället för att förlösa barn.

Öppen 3 centimeter konstaterade hon och jag kunde knappt tro det, jag ska alltså föda barn nu?! Overkligt, trots att jag gått 41 veckor som gravid. Vi tjoade lite och skickade mms till familj och vänner, medan de förberedde ett förlossningsrum. Klockan var nu tio på kvällen.

(Här firar vi att vi fått bekräftat att förlossningen är igång)

Väl i förlossningsrummet så fick jag lustgasen i ena handen, de ställde in tensen och satte om den och jag la mig ner på sidan. NU SÅ, nu kände jag att jag fick tillbaka kontrollen och kunde ta mig igenom värkarna.

Barnmorskan tyckte vi skulle sätta EDA direkt. Jag hade skrivit i mitt förlossningsbrev att jag inte ville ha någon bedövning men som vanligt när vi ska föda barn så har vi inte tid att plocka fram något förlossningsbrev. Så istället säger hon åt mig i mitt svagaste  moment, ”inte ska du väl behöva lida i onödan”, ”det kan vara skönt att vila en stund”. Jag tvekade lite, hade önskat att någon sa åt mig att det här klarar du utan bedövning, inte tvärtom. Så under en värk utan dess like så skriker jag efter edan. Men när narkosläkaren lägger den fel och de måste göra om så ändrar jag mig, rädslan för bedövningen tog över så jag valde att inte lägga edan. Jag hade ju bestämt mig för att vara utan, så det är väl meningen och det var förmodligen därför det blev fel..

Så någon härlig vila blev det aldrig tal om, värkarna fortsatte med värsta intensitet och vi sprutade in sterila kvaddlar istället som jag knappt kände av och vet inte ens om de hjälpte.  (Man botar smärta med smärta.) Så istället fick J sitta och trycka en stund i svanken med all sin kraft, jag ville i princip att han skulle slå mig med knytnävarna i svanken för att distrahera från smärtan. Jag försökte ta mig upp på toa efter en värk, jag sprang i princip till toaletten, livrädd för att de skulle komma en värk när jag inte hade lustgasen i handen. Varför måste man gå på toa mitt under en förlossning? undrar jag. Jag fick också en plötslig hungerattack mitt i allt, så jag tryckte i mig en smörgås mellan värkarna i typ två stora tuggor och drack mängder med saft. Jag hade ätit bra hela dagen och var definitivt kolhydratsladdad men ändå hungrig som en häst.

Vid varje värk ville jag att J skulle prata med mig, ”MASSERA HÅRT, SLÅ MIG I SVANKEN, PRATA MED MIG, berätta om Ciara, berätta något kul, distrahera mig! Så han försökte febrilt komma på något roligt men orden stakade sig bara i munnen på honom, han visste inte alls vad han skulle prata om. Han var mest orolig för mig och hans ögon var blanka när han såg mig lida.

Barnmorskan ville ta hål på hinnorna för att vattnet skulle gå men jag ville inte för då visste jag att krystvärkarna skulle komma igång och det var dom jag var livrädd för! Så istället ville jag vänta och plåga mig igenom värkarna konstigt nog. Tillslut så tog hon dom ändå och mycket riktigt ganska snabbt efter det så kom krystvärkarna. Och här får jag någon slags panik och motverkar hela krystningsprocessen, jag känner hur kroppen vill trycka på men jag vill andas. Så även här gjorde jag det bara sämre för mig själv och drog ut på något som egentligen hade kunnat gå ganska snabbt.

Så det slutade med att barnmorskan tog ett lakan som hon hängde sig i och jag skulle hålla emot med mina händer samtidigt som jag höll andan och tryckte på.  Så vi hade alltså någon form av dragkamp som fick mig att krysta och emellan krystvärkarna andades jag i lustgasen som jag fick behålla tryggt i handen under hela förlossningen denna gång. (bästisar från första stund).

I ett skede börjar J heja på något mer frenetiskt och efteråt fick jag veta att han hade börjat bli orolig för att något var fel. Hon sa fem minuter till mig men de tog säkert en halvtimme innan jag äntligen fick upp honom på mitt bröst, något som kändes som en evighet.

01.15 var klockan.

”Det är en pojke” hör jag dom säga, och vi brister ut i gråt och en våg av lycka bara sköljer av oss. En glädje som inte kan mätas med något annat. Han ligger lungt på mitt bröst och gör inte så mycket väsen av sig. Vi blir oroliga att något är fel. Mår han bra? frågar jag hundra gånger eftersom jag inte kan se hans ansikte. Han mår bra lugnar dom mig. En otrolig lättnad över att det är över och så fantastiskt att få en liten pojke. Han vägde 3525 och var 51 cm lång, alltså lite mindre än sin syster. Jag som hade förväntat mig en på minst fyra kg.

Vi fick ganska direkt flytta till rummet bredvid då det var fullt på BB och andra kvinnor stod och köade på rummet och ville föda barn. Så mitt i amningen var det bara för oss att lämna sängen och byta rum. Men jag var ändå tacksam att J kunde stanna kvar och att vi fick en dubbelsäng att sova i. Det blev inte många timmar sömn utan jag låg mest och tittade på honom, så fin, så liten och så älskad redan från första stund! 

Jag kände mig väldigt pigg efter förlossningen och inte alls lika darrig som efter Ciara föddes. Första duschen efteråt kan vara det skönaste man kan uppleva i livet, känslan av att det är över och att det gått bra.  Jag kunde andas ut, jag hade klarat det! Vilken prestation och wow vad jag är grym! Det är inte lätt att föda barn det känns som att varje ben ska brytas sönder, ändå så kunde jag inte låta bli att svara ja på frågan om jag ville ha ett barn till. Trots att det är den värsta smärtan man någonsin har upplevt så är det de mest häftiga och fantastiska man någonsin kan vara med om!

Så det var min förlossning, tusen gånger lättare än första. Tack för det. Förlossningsberättelse med Ciara finner ni HÄR.