Idag är lillebror en månad och igår var vi iväg till BVC och mätte och vägde den lilla (stora) bebisen. Han vägde nu 4810 och var 55 cm lång, vilket är en viktuppgång på cirkus ett kilo sen sist och totalt 1,3 sen födseln. Jaha?! Känns ju lite lönlöst att gå gravid i nio månader för att få gosa med bebis i fyra veckor och sen ska dom plötsligt flytta hemifrån?!
Jag märker ju bara hur C redan nu försöker slita sig fri från mig. Det är kompisar från morgon till kväll, och möjligtvis på natten så kan man få känna sig lite behövd när jag helst inte vill vara behövd iofs. I natt tex. vaknade jag av att hon satt tyst på sängkanten men inte vågade väcka mig. Vad är det undrade jag? Jag vågar inte sova i min säng, sa hon. Så då mindes jag tillbaka till mina panikångestnätter som barn, när jag fick för mig att jag inte kunde andas och satte mig med henne och pratade. Vilket är grymt för att vara jag, för att väcka mig nattetid är lika med omöjligt.. Jag väcks just nu av båda barnen på nätterna och det gör att man är lite zombielik på dagarna, dom där vakenhormonerna är också sen länge borta. Tack gud för kaffe!
