johanna21

Fått förfrågan om att skriva om mina känslor kring amningen. Jag tycker idag att amningen passar mig bra (än så länge) det är smidigt och lättillgängligt. Det är också vid amningarna jag passar på att lägga mig och vila och ropa efter saft. (Man blir ju så kolossalt törstig.) Jag har druckit hallonbladste fyra veckor innan och även efter födseln med båda barnen och har haft en bra fungerande amning, men om det beror på det vet jag inte även om de säger att det ska hjälpa. Men jag tror det är viktigt att ge amningen tid om man vill att det ska fungera, samt massor av lugn och ro även om det innebär att man får ligga i sovrummet för sig själv hela dagarna. Såhär skrev jag om mina tankar kring amningen med Ciara:

Jag hade en ganska sund inställning till amning,  jag tar det som de kommer och det blir som blir, helt ovetandes om de amningshat som fanns i världen. Men jag skulle snabbt blir varse, antingen var de fult att amma offentligt eller så var det fult att inte amma alls. Och alla ansåg sig ha rätten att diskutera mina bröst, hurvida jag valde att skyla mig, hur jag höll henne och så kom frågorna ”Har du mat så du räcker?” ”Du ska väl förtsätta amma så länge som möjligt, va?  

Som jag nu förstått så är det här med amning inte alls sådär mysigt och enkelt som man trodde tills man satt där själv jätteförvånad över hur ont det gjorde och för att inte tala om hur amningen tog över ens liv, vaddå var fjärde timme? Här snackar vi ständigt och jämt och jag drog mig för att ta henne till bröstet varje gång. Men när de första (och värsta) veckorna var över så var det där med amning ganska mysigt. Jag kunde tillslut amma ståendes, gåendes, upp och ner, ja precis hur som helst och när som helst tills…
.
 …Hon blev fyra månader och de där med ätning inte alls var lika roligt som att titta på allt runtomkring. Nu är de fullt sjå att hålla min åttakilos bebis i famnen när hon drar åt alla håll och gärna drar med sig bröstvårtan i farten. Och jag känner den där ångesten inför att dra fram bröstet igen. ”Nej är de dags för mat nu igen” tänker jag och blir stressad över hela situationen samtidigt som nyfikna blickar dras åt mitt håll. ”Hon är nog hungrig!” bara för att sätta utropstecken på det jag redan vet. Men så fort jag är själv med Ciara så fungerar amningen, jag finner ron bortom alla blickar och amningen blir sådär mysig igen. Men då gäller de att slå av tvn och helst undvika den där blommiga tröjor i alla färger. Jag är också lat och tycker det är rätt enkelt att amma, då det alltid är färdiglagat och rätt temperatur.

(Många bilamningar med Ciara, jag hade aldrig sett någon amma offentligt i Italien)

Till slutsatsen av detta vill jag bara säga …Jag tycker vi måste sluta lägga oss i hurvida vi matar våra barn och när vi ändå är igång kan vi väl sluta lägga oss i hur vi klär dom, leker med dom, håller dom, ja allt helt enkelt sålänge vi pratar glada och välmående bebisar!