Ciaras feber höll i sig och vi åkte till doktorn, jag känner mig alltid så larvig när jag ringer till doktorn.
”Hon har feber?” Mycket väl medveten om att feber sällan är farligt. ”Jaha, och hur är allmäntillståndet?” undrar bvc-sköterkan. Det där allmäntillståndet, som alltid är som vanligt, hon äter, hon dricker, hon leker, hon är glad. Så vad ska jag säga, Ciara som inte ens gråter när hon ramlar och får blåmärken som täcker halva huvudet. ”Hon är inte direkt den som säger ifrån när det är något, men jag tror hon har öroninflammtion” drar jag till med.”Okej ho ska få en tid, så kollar vi upp det” på bred värmlännska, alltid lika förstående.. Så jag tar min dotter under armen och traskar dit och mycket riktigt.. Öroninflammation! Jag är en mamma, med kvinnlig intuition, klart jag vet om min dotter har öroninflammation, hon kallades öronbarn innan hon föddes. Så nu äts det pencillin här hemma, eller iaf försök till det, hon spottar ut det mesta. Kämpar och sliter och gråter och skriker, hellre ont i öronen än äcklig medicin. Så ni kloka mammor där ute har ni några tips på hur man ska lura i dom pencillinet?
