Jag vill vara hemma med E tills han är 2 år, pga. får panik av bara tanken på att han ska börja dagis just nu (vilket kanske är naturligt eftersom han bara är tre månader). Men sen är jag såklart öppen för förändringar beroende på hur allt känns, jag menar jag kanske blir galen redan om ett år, jag kanske får ett jättespännande jobb eller J kanske får ett infall och vill vara pappaledig, men just idag känns två år på hemmafronten med ett E helt perfekt!
Nu är jag i en fas i livet då det är helt okej att gå runt och känna sig som en tallrik gröt i pyjamasdress och det finns en charm i det med. Jag vet att tiden när barnen är små är så kort och med andra barnet känns den om möjligt ännu kortare, så jag känner mig inte alls stressad av att börja jobba. Eftersom att jag fått barn ganska ungt så har jag massor med år kvar att göra karriär när barnen inte kommer behöva mig på samma sätt längre.
Jag trivs också väldigt bra med att bara vara hemma då jag varit det i några år nu så för mig är det inte särskilt konstigt, utan mest naturligt. Men lika mycket som det bor en liten hemmamamma i mig så bor det också en otroligt karriärsinriktad kvinna som ser fram emot den dagen jag ska få sätta tänder i stora projekt!
Jag kanske redan skrivit om detta men jag tror att bloggen hjälper mig otroligt mycket med att skapa distans till den nerkräkta morsan med tovigt hår och får mig att känna att jag fortfarande har ett eget projekt och inte bara är mamma. Jag har alltid gjort saker parallellt med mammaledigheten, vilket också gjort att jag varit tvungen att jobba/plugga dagar när min man är ledig eller kvällar när barnen somnat. Vilket inte är lika roligt alla gånger Zzzz.. Men jag anser ändå att jag haft det riktigt bra som kunnat lösa det så att jag fått så mycket tid det bara går, särskilt med C, det är något jag är otroligt glad och tacksam över! Någon annan som älskar att vara hemma, eller vantrivs? Berätta gärna!
Jag älskar oxå att vara hemma. Att äntligen få tid till alla kreativa små projekt i hemmet som jag har velat sätta tänderna i så länge är underbart. Men jag håller med om att bloggen gör att man ju faktiskt känner att man får hålla huvudet igång även om man är hemma. Jag kan förstå de som är hemma som kanske inte har några direkta intressen som är knutna till hemmet, då kan man nog lätt bli frustrerad. Extra mycket njuter man med andra barnet dessutom, när man inte är så hispig. Fick senast idag lite panik när jag tänkte på att G ska in på dagis i januari 2016 men fick tagga ner…det är ju lååångt kvar. Kram Kikan
Ja visst är det mysigt =) Nu njuter vi! Jag får också panik, tänker mig hösten 2016 =)
Vet du vad, stanna hemma så länge du vill och känner för det, denna tid kommer ju aldrig igen. Har just avslutat min föräldraledighet på fyra år med två barn. Jag är så otroligt glad över att jag tog denna tiden till att vara just mamma. Jag är nu 35 år och påbörjat en ny utbildning o tänker skaffa mig den där karriären, det är ju aldrig försent.
Tack för en fin blogg <3
Det låter underbart! Ja tiden med barnen är viktigast och sen kommer man ha alldeles för många år på en arbetsplats i förhållande till småbarnsåren. Tack så mycket =)
Jag äälskar att vara hemma! Min dotter är nu 6 månader och jag får en klump i magen av bara tanken att börja jobba igen. Vi gör inte särskilt mycket på dagarna. Promenerar, träffar mammagruppen ibland, inga stora utsvävningar. Men jag är nöjd ändå. Blir inte alls uttråkad eller rastlös. Första tre månaderna var iofs inte särskilt lugna och harmoniska och jag undrade vad vi hade gett oss in på varje dag =D Men det blir bättre och bättre tycker jag!
Det låter härligt. =) Ja så sa jag med dottern, varje utvecklingssteg sa jag ”nu är den roligaste åldern” och det blev bara roligare och roligare. Nu vill jag dock att E fortsätter vara bebis LÄNGE =)
Jag trivs också bra hemma, jag tycker att det är skönt att inte behöva stressa. Jag har många kompisar som också är mammalediga nu, vilket gör det hela roligare. Däremot längtar en del av mig tillbaka till jobbet, till just pulsen och stressen. Så det är dubbelt det där! Jag har dock svårt att se mig själv vara ifrån Alice hela dagarna… Hur överlever man? Jag skulle gärna jobba typ 50% resten av livet men tjäna som om jag jobbade 100% ;). Det hade varit en dröm! Stefan ska vara hemma i 6 månader med Alice och för mig blir det 9 månader hemma. Kramar A
Jag skriver på på den, 50 % vore helt perfekt och lagom rimligt för att hinna med barn, jobb, hem och man =) Det är otroligt viktigt med mammalediga vänner =) Jag har också en och jag hade inte klarat mig utan min granne. Kramar!
Det är så ångestladdat detta med dagis får sån klump i magen av att snart står man där och ska vika av sin dyrbara skatt. Tiden med dom små går alldeles för fort fast om jag är med min son 24/7 av dygnen så känns det som om jag missar allt. :/ Knepigt kom ihåg när min lilla goding var runt 2-3 månader och jag bara stor grät och sambon fråga vad som står på tok , då var det bara tanken av att han ska en dag börja dagis och hur ont det gör i mig.
Kommer vara hemma med min son tills att han är 17 Månader sen får jag se om mannen vill ta dagar allt beroende på ekonomin jobbar på tjänst som är 65 % vilket känns skönt så jag inte behöver vara borta från min skatt alldeles för mycket. Tror det är bra att vara hemma så länge som möjligt med barnen för som alla säger livet går tyvärr inte i repris så det gäller ju att njuta även om vissa stunder är jobbiga. Kram
Ja det där kan vara riktigt jobbigt för en del första gången man lämnar på dagis men sen kommer man in i det med och ser hur mycket de får ut av att vara där =) Det kommer gå bra! kramar!
Jag skulle ju inte säga att jag vantrivs men jag är inte typen som skulle kunna vara hemma hur länge som helst. Dock blir det ju verkligen roligare och roligare och jag inser att min sambo som ska vara hemma från och med Januari (då fyller Bob 1 år) kommer ha en otroligt rolig period framför sig. Det är jag lite avis på…
Visst blir det roligare hela tiden och ett-års åldern är helt underbar! =)