Igår var inte alls en bra dag i den här mammans liv, som jag kände mig som något slitet och avdankat. J hade en 7-dagars arbetsvecka och kom hem vid sju på kvällarna. Sju? Det är ju liksom då det värsta är över, kusten är klar osv. Men där vid fem då, när eftermiddagströttheten smyger sig på och två barn står och drar mig i tröjärmen samtidigt som maten bränns vid och disken svämmar över, DÅ, är han inte hemma.
Så på den sjunde dagen när min man kom hem så praktiskt taget slängde jag barnen i famnen på honom och åkte på bio med min bror. När jag kom till bion hade jag fortfarande inte borstat håret, tröjan var full av matrester och något smink hade jag inte fått på mig och jag var förmodligen blek som ett lakan. Då tittar min bror på mig och undrar. ”Hur är det”?” Att det sedan var startsignalen till en psykologsession där i biosalongen hade han nog aldrig räknat med. Men han är bra min bror, han kan verkligen lyssna och nicka sådär förstående även om han inte har barn själv, eller kanske PGA. inga barn själv.
Men slutet gott, allting gott, när jag sedan kommer hem är jag typ världens gladaste mamma. Jag saknar mina barn helt enormt mycket och på den där lilla stunden har batterierna laddats upp till full. Men jag känner att jag måste frigöra mig mer från E, för efter 6 månader av heltidsamning har jag mycket att ta igen. Men när man suttit fast under så lång tid, så glömmer man nästan bort att det faktiskt går att vara borta.
Vet hur det är… När jag var mammaledig i 1 år 7 månader så var min man borta på jobbet från kl 07-18:00/18:30 5 dagar i veckan. Ibland jobbade han även någon dag på helgen. Han är logistikchef på ett shipping företag. Båtarna kommer ju när dom kommer typ… Det va jäkligt tufft i början… Speciellt efter graviditeten där jag kräktes 36 veckor och två veckor efter att prinsen va född…
Oj då, stackare 🙁 Det kan ju lätt bli lite enformigt när man är hemma själv med barnen mycket då man inte får så mycket hjärnaktivitet och tillslut börjar känna sig som en gröt uppe i huvudet 🙂