Idag känns dagen lite tråkig och tyst, jag har inte riktigt vant mig vid att J är borta jämt. Jag tänker nog åka in till stan, ge mig på borrmaskinen, eller baka bröd. Svårt val!
E väckte mig med ett illvrål imorse istället för hans vanliga mjuka goa stämma. C var snabbt där och klappade och vyssjade men det hjälpte inte. Bara för mamman att stiga upp och leta upp kaffemaskinen! Nu är syster iväg på förskolan och har kommit in i det livet så pass bra att hon inte vill göra annat än gå dit. Det känns såklart bra, men jag saknar henne också! Att ha en 4-åring i huset är harmoni! 3-års åldern är ett enda stort uppfostringsår, då det känns som att det enda man gör är att tjata. 4 år är harmoni och sen kommer 6-års åldern då dom börjar testa igen, inse att mammans hot och gnäll inte biter på en och att man kan göra som man vill ändå. Jag har iofs inte testat den åldern ännu men jag gissar att det är så! Någon som håller med?
