johanna21

Shit på torsdag får vi nycklarna till en lägenhet, jag kan knappt tro att det är sant och jag bara väntar på att någon ska komma och säga tyvärr, det blir inget! Men idag är första dagen som jag börjar tro på det och kanske är det dags att börja förbereda sig på att slänga på sig truckerkepsen, köra lastbil och konka tunga möbler i helgen. De har alltså gått två år sedan sist och det kommer bli ett extra kärt återseende med vår soffa, mina mycket saknade kläder, Ciaras leksaker och TV:N! Jag kommer alltså kunna se Lets dance på fredagkvällarna och ta en kaffe framför nyhetsmorgon. Jag kommer också kunna laga mat, baka, lägga Ciara utan att behöva gå och lägga mig själv. Jag kommer inte behöva rota igenom 15 resväskor varje gång jag behöver hudkräm eller få panik för att jag aldrig hittar något.

En vecka till i kappsäck och jag och J hade tagit ut skilsmässa innan själva giftermålet och Ciara hade lite desperat frågat någon annan familj om hon kunde få bo där.  Själv känns det lite som ett hårt träningspass, ett svårt jobb som var tvungen att göras och nu äntligen har vi klarat oss igenom det. Det har varit tufft och jag har känt mig väldigt uppgiven många gånger, mer än jag kanske skriver om här. Samtidigt som jag avskyr att klaga över småsaker, som ett hem när man har sin familj. Men jag vet säkert att alla ni förstår att ha levt kappsäcksliv sedan oktober, utan trygghet. Det har varit tufft med en ettåring och min största sorg är att mitt första år som mamma blev mitt rörigaste år någonsin! Istället för att njuta så har det många gånger varit en stor stress och jag tycker bara att det är helt sjukt att vi ens hamnat i den här situationen. Händer det igen så flyttar jag upp till Luleå okej? Vi får se vad som händer framöver men nu ska vi iaf få ner våra saker till Varberg, frakta in i dom i lägenheten OCH det är så efterlängtat!