Ciara kom i säng först halv tio igår och jag gjorde ett försök att se Avatar och ta ett glas rött, men somnade, mina numera fredagskvällar i vanlig ordning.
Ciara har varit väldigt mammig och pappig under en period och nu är hon bebis igen och ska bäras hela tiden. Värst är det när man är själv hemma då sitter hon antingen i famnen eller så går vi omkring och så fort jag släpper ner henne en sekund så blir hon så förtvivlad att hon tappar andan. Men hon har inte problem med de människor hon träffar dagligen, så när det kommer folk hit passar jag på att smita undan och hon är lika glad ändå. Det var så otroligt länge sedan jag läste om utvecklingsfaser och dylikt, men ni kanske har erfarenhet av detta, vid ett års-åldern? Ha en fin lördag!
Cornelia är likadan, men hon är ju bara 9 månader..
Det tar på krafterna 🙂
Hej. Vill bara lämna ett litet tips. Trogen läsare som jag är. Det är väldigt tungt att läsa när du centrerar texten. Är mycket mer lättläst om du vänsterställer den. Blev mer påkomligt nu när du har en större text. Annars blir det lätt så att man inte orkar läsa då det blir lite tufft för ögonen. Massa kramar! 🙂
Tack, jag har stått i valet och kvalet.. Testar ändra nu och tack för tipset! 🙂
Vi har också lite problem med det där, speciellt nu när jag har börjat plugga. För direkt när jag kommer hem får jag bära runt på lillkillen hela kvällen!! Ha en fin lördag!! 🙂
Ja det kanske är det att hon märker att jag varit borta mer. Detsamma! 🙂
Caspian blev väldigt mammig och pappig runt 1 års åldern, likaså fick han precis innan 1 års åldern en period där han hade natt skräck. Inte heller kunde vi lämna bort honom han bara skrek så fort vi försökte lämna han hos någon, vilket han aldrig tidigare hade brytt sig om. Men dom börjar bli medvetna vid 1 år och därför tror jag dom reagera mer då. Det är så mkt som händer där vid 1 år så det är ju inte lustigt att dom små liven blir lite oroliga 🙂 Sen kommer det perioder hela tiden där dom har svårt för andra människor eller där bara mamma eller pappa duger. Caspian är nu 2 år och 3 månader och jag är den enda som duger. Inte ens pappa duger och då är det riktigt illa, han skriker om min man försöker ta honom när jag är i närheten.
Åh vilken härlig sida ni gjort, bra jobbat!! Vår lilla son är bara 8 månader men är precis som du beskriver att Ciara är. Det går bra när folk kommer hit eller vi är på besök men när det bara är vi hemma då är det mkt bära å gråt. Men när jag läste om det så stod det att separationsångesten kan hålla i sig länge dock i perioder! Söt är hon iaf lilla Ciara!