Jag går igenom en euforisk fas just nu då jag drömmer mig tillbaka till graviddagarna, dagarna innan mitt liv förändrades radikalt och världens finaste dotter kom till världen. ”Tänk idag började värkarna” kommer jag förmodligen säga varje år den här dagen i minst 40 år till. Sen har jag också min gamla blogg så jag kan kika tillbaka och läsa om min frustration, för er som är nya läsare så var det några spännande dagar då J satt nere i Italien med en tolvtimmars-resa framför sig.
Idag för ett år sedan, var jag lite lätt dramatisk och skrev såhär:
Klockan fem imorse kom första värken, visserligen korta men så länge dom återkommer känns det som att det jobbar. Jag halvsov och vaknade vid varje värk. Sen var plötsligt J hos mig och jag lutade huvudet mot hans bröst genom värken och jag kände hur tryggheten och styrkan infann sig. Sen vaknade jag, allt var en dröm och kvar stod jag med ett ömmande bäcken. Hur tuff man än försöker vara, så kommer tårarna när smärtan väl sätter in. Men eftersom det aldrig funnits något annat alternativ så måste jag ju dränka mig med positiva tankar – att jag klarar det här utan en man vid min sida! Men idag hakar sig drömmen fast som en blodigel i hjärnan, om hur mycket styrka han gav mig av att bara finnas där.
Har prommat till barnmorskan, slängt i mig en pizza ensam på en restaurang flåsandes genom värkarna, promenerade hem med tårarna i ögonen. Visst, jag slåss med värkar nu men jag vågar inte riktigt tro på att det är dags, jag klarar det ensam, det vet jag men jag kaske fäller en tår över det.
Du var så vacker som gravid Johanna! Tänk att det har gått ett helt år sedan dess…
Tack snälla! 🙂