johanna21

När jag blev mamma så förändrades mina värderingar totalt, borta var drömmen om att bo utomlands, eller iaf inte Taranto och alla faror som lurade bakom varje hörn. Vi bodde i ett litet villaområde utanför stan, med stängsel och en vakt, där gick jag med barnvagnen fram och tillbaka tryggt skyddad från allt som fanns utanför. Jag kände mig instängd och längtade hem, hem till trottoarkanter och fritt från uteliggarhundar som skällde på mig i varje hörn. Bort från den farliga trafiken och luften som alltid visade röd, (varning barn bör ej vistas utomhus idag.) Det var inte värt det, så vi flyttade hem till Sverige, men drömmarna fortsatte även där, drömmen om att ha familjen nära, att de ska få vara delaktiga i Ciaras liv och uppväxt och inte missa en enda minut. Glädjen i hennes mormor och morfars ögon när de fick se henne, den glädjen ville jag se varje dag, men istället fick jag torka tårarna och säga farväl varje gång…

Jag flyttade hemifrån som 16-åring och J med, trots att vi innerst inne är riktiga familjemänniskor så har det dröjt hela 10 år tills vi tog steget och valde att flytta ”hem” igen.. Men det som verkligen fick oss att bestämma oss för en Uppsalaflytt var när vi åkte från farfar en kväll och Ciara var helt förtvivlad och skulle med all sin kraft tillbaka till honom, jag grät, J grät, farfar grät.. ”Nej nu orkar vi inte med dom här avskeden längre, nu packar vi väskorna och flyttar!” och så fick det bli.. Det har varit längtan efter familjen som styrt vårt beslut hela tiden.

Men vart skulle då detta hem vara? Eftersom att våra föräldrar och syskon bor i olika städer så fick vi helt enkelt peka på kartan och räkna ut mittpunkten. Vart skulle vi få minst avstånd, så att det skulle bli lättare för dom att åka till oss och vi till dom, mittpunkten blev Uppsala! Vi har aldrig bott här någon av oss men staden är vacker och har mycket möjligheter, det är nära till mycket, sen bor också en del av vår familj här.. Vi jagar efter lugnet, familjen och tryggheten och förhoppningsvis så hittar vi den här, och just nu känner jag mig såå säker på vårt val!

Mångas dröm är att bo på en sandstrand i något land som Italien, vår dröm är att kunna gå hem på söndagarna och äta middag hos våra föräldrar, något så självklart för många, men inte för oss.. Sen är det klart att kommer möjligheten att åka utomlands igen, eller att flytta så kanske vi gör det. Det är inte så konstigt för oss, utan mer som känslan av att resa bort ett tag, man gör det bara utan att lägga så stor vikt vid det, för visst måste man ta chansen och prova för att kunna säga om det var bra! Men just idag behöver jag bara lugn och ro och vilar gärna upp mig några år. Tolfte staden, inte konstigt man är trött, men är jag tacksam för äventyret? JAAA, som de stärkt oss som människor och som familj, allt vi varit med om stoppar vi ner i våra minnen och de blir för evigt våra erfarenheter. Kärlek!