Trots all oro jag slagits med tidigare, jag menar vad visste jag egentligen om barn? Jag som inte ens bytt en blöja och fick panik när andras barn grät. Jag höll nervöst i deras små huvuden som om det vore en docka i porslin.Jag kände mig värdelös redan innan jag hade hunnit bli mamma! Jag hade aldrig lyckats få ett barn att sluta gråta. ..För vissa människor faller sig allt sånt där naturligt, det står mamma skrivet i pannan på dom och de springer runt och leker med andras barn som om de var deras egna. Det slänger vant upp dom på axeln och kicklar dem lite lätt och deras kroppar bara sprudlar av goda mammagener. Det är som att det föddes in i uppgiften utan att ha läst en enda bok. Medan jag läste och läste …om obotliga skrik, hur naglarna skulle klippas eller inte klippas och jag memorerade in det som att jag skulle utsättas för en oförutsedd tenta på bbavdelningen. ”..Lovar du dyrt och heligt att alltid servera grönsaker vid varje måltid?” Med risk för att de skulle ringa socialen om jag svarade fel och jag skulle få lämna bb utan barn.
.
..Om det ens skulle bli ett barn vill säga, jag menar jag visste ju att jag var tjock och jag kände en spark då och då men skulle det verkligen komma ut en liten bebis ur min mage? Känslan var obeskrivligt overklig och hur mycket jag än drömde, läste och planerade så kom tanken ibland smygandes, var det verkligen ett barn jag kokade ihop därinne? Skulle de verkligen komma ut en bebis och skulle jag omfamna det med enormt mycket kärlek och älska de livet ut? Eller skulle jag drabbas av en förlossningsdepression och fråga mig varför jag lämnat kroglivet för detta? För att inte tala om den rädsla och otillräcklighet man kände av all den information man proppades med på föräldragrupperna, all fakta och alla debatter man läser om på internet. Använda napp eller inte mata med sked istället för nappflaska och nåde dig om du väljer ersättning istället för att amma. Om jag ens kunde amma? Det kom ju inge mjölk från mina bröst när jag klämde. Väntan var lång och kraven var många, nio månaders förberedelser och nu..
.
..Nu står jag här och jag kan stolt titulera mig som mamma sen fem veckor tillbak och jag kan säga att jag föddes till att bli mamma åt min dotter. Aldrig har jag tilldelats en större uppgift, ett ansvar utan dess like men också de bästa som någonsin hänt mig. Och okej, om jag är lite vilsen ibland och frågar om både de ena och de andra, …tycker du att naveln ser bra ut? Är hon inte lite röd i rumpan o.s.v så vet jag ändå att ingen kan vara bättre mamma än mig åt min dotter. Jag inser också att alla barn är olika, med olika behov och alla skapar vi våra egna knep. Men med kärlek kommer man långt och kärlek finns det gott om. Så även om jag slarvar med grönsakerna ibland så lovar jag dyrt och heligt att jag ska älska henne livet ut!
