johanna21

 Jag gillar den superkvinna jag blir när jag är gravid, lite morsk och hårdhudad sådär, en bättre version av de annars så mesiga jaget. Man får någon slags självdistans till sig själv och sin kropp, man har accepterat förfallet och låter det bara ske utan att kämpa emot. Det är skönt på något sätt, att få inta sig rollen som en havande småbarnsmamma utan krav på hur man ska se ut eller vara och ingenting känns längre konstigt att prata om.

Kanske är det ett måste att distansera sig för att klara av allt man kommer utsättas för som annars är så privat, att visa sig naken för hela förlossningsavdelningen och sin man i de mest konstiga av positioner och med ansiktet förvrängt till något som skulle passa i en skräckfilm. Samtidigt som man själv befinner sig i någon slags dimma av smärta ovetandes om vad som faktiskt händer i ens annars så privata delar, som alla står och glor på. Men det är okej att fläka ut sig naken och det är okej att ta upp de mest pinsamma av problem med sin barnmorska eller gravida granne. För någonstans är gravidjaget ett annat jag, en kropp som jag lånar ut i sisådär ett års tid då jag ska agera mjölkkossa några månader också, sen kan jag ta tillbaka mig själv igen och allt det där privata kan få vara privat.