Nu har det gått ett år av mitt liv som mamma och jag får panik av bara tanken på att Ciara en dag ska bli stor och inte behöva mig längre. Jag läser bloggar där de som har barn i samma ålder redan börjat inskolningen på förskolan och jag känner bara ”..Nej, jag är inte där än” Hon är fortfarande min lilla bebis och hon klarar sig väl inte utan mig, eller gör hon? De första året som mamma har gott alldeles för fort och det kändes som det var igår hon hängde i tutten och jag kunde se film efter film utan att behöva springa en halvmil samtidigt. Jag satt där och tittade på den där lilla overkliga varelsen som visade sig vara min dotter. Nu är hon istället en stor tjej med en enorm vilja och jag vet inte hur många gånger idag hon hämtat mina skor och tvingat mig att sätta dom på mina fötter, sen pekar hon bestämt mot dörren och visar att det är dags för lite korridorspring.
De händer så enormt mycket varje dag och jag står bara chockad och ser på, när blev hon ett barn? Klart att det är bekvämt också att hon sliter sig mer och mer från mig och blir en självständig dam med vilja, var tid har som sagt sin charm och den här perioden är precis som jag sagt om alla andra perioder, såklart den bästa! Så nu kan det väl inte bli bättre? Så vi kan väl stanna tiden här och låta mig få ha henne hemma som min lilla bebis ett tag till, måste vi diskutera förskoleplatser och pottor och måste hon envisas att äta själv vid varenda måltid? Den enda trösten jag egentligen har över att tiden går är att jag har ett eller två barn till i planeringen men så kommer ändå sorgen över att bebistiden med just Ciara aldrig någonsin kommer tillbaka. Så njut alla mammor därute med små varelser som skriker nätterna igenom och hänger i era tuttar trots att de är fulla av sår, njut!
Fick nästan tårar i ögonen när jag läste detta! Det är så tur man har fina bilder som kan påminna en om dessa fina bebisminnen i framtiden! Kram
Sötnos, ja verkligen 🙂 Vi får filma massor!
Du skriver sà jàkla bra!
Tack snälla söta du! 🙂 Du gör mig så glad!
hej. Är det ok att jag länkar till ditt inlägg, tyckte det var mycket tänkvärt o bra! 🙂
Ja det är klart, jag blir bara glad 🙂
Hihi 🙂 så är det! Visst är det jobbigt när de små liven blir mer och mer självständiga för varje dag, fast det är det man vill men som mamma känner man sig inte lika behövd.
Själv saknar jag inte bebis tiden, jag började njuta till fullo när min son var runt tre månader och jag älskar att se alla framsteg han gör varje dag. Det är verkligen fantasiens att kunna ” kommunicera”.
Inskolning och förskol är jätte jobbigt oavsett hur gammal Ciara än kommer vara när hon börjar:( det är så svårt att lita på andra, främmande människor som ska ta hand om din lilla skatt!!
Förstår att du inte längtar men det ger barnen så mycket:)
Kram
Nä den oron har säkert alla föräldrar, det är svårt att släppa taget och det känns så konstigt att någon annan ska ta hand om henne när man är med henne jämt. Kram
Du skriver så bra!! Precis så här känner jag med. Min lilla gumma börjar bli stor. Förstår inte vart tiden tagit vägen!!
Tack så mkt! Ne jag vet, det är först när man får barn som man inser hur fort tiden verkligen går.
Ja, så är det ju bebistiden med just det barnet kommer ju aldrig tillbaka. Just nu längtar jag massa efter bebis såklart, men jag längtar också massa till när jag har flera och lite äldre barn och allt. Kul mam kan göra då.
Ja jag längtar nog också lite till det men paniken finns ändå där att Ciara inte alltid kommer vara såhär liten 🙂