Ordningen är återställd, familjen är hemma och imorgon jobbar jag min sista arbetsdag på väldigt länge. Jag känner mig så sjukt stolt över många saker, bland annat att jag klarade mig igenom de sista arbetspassen trots att de gör så fruktansvärt ont i slutet av dagen. De där sista stegen till bilen efteråt så går jag haltandes med böjd rygg och brinnande fötter och funderar på hur jag överhuvudtaget ska ta mig fram. Men jag gör det, inte för att jag måste utan för att när jag bestämt mig för något så måste jag avsluta det. Det känns verkligen som att alla bitar fallit på plats inför nästa epok i livet och vi gör det så bra, både jag och J. Och precis det här samtalsämnet hade jag med min pappa nyss, då sa pappa ”Bitarna föll på plats den dagen ni träffades” Fint sagt och som han har rätt!
