johanna21

Just nu cirkulerar en artikel som skäller på föräldrar som lämnar in sina barn FÖR mycket på förskolan och visst jag kan hålla med till viss del. Visst kan det sticka lite i ögonen när arbetslösa föräldrar väljer att lämna in sina barn på förskolan 30 timmar i veckan, för att göra vaddå? Kolla på film? Fika på stan? Och lika mycket sticker det säkert i ögonen när föräldrar med syskon lämnar in sina barn lite för länge på bekostnad av den hårt arbetade personalen, visst jag förstår det.

Men jag kan tycka att man skäller lite väl mycket på föräldrarna när det egentligen är samhällssituationen som ändrats. Idag har inte alla tillgång till barnvakt och oftast föräldrar i någon annan stad. Man har krav på sig från jobbet att göra det där lilla extra trots att man inte får mer betalt och helst aldrig vabba. Man ska ha ett fint städat hem, se bra ut, gå ner i vikt snabbt efter förlossning och förverkliga sig själv samtidigt som man ska hinna med att leka med sina barn och sjukskrivningarna dom bara ökar!

Att vara förälder idag är inte som förr, man ska vara så himla mycket mer och jag lovar er att bara vara förälder räcker gott och väl! Jag och min man har ingen barnvakt som vi kan slänga över barnen till när räkningar ska betalas, bilen ska tvättas och förrådet rensas. Vi måste ha med dom ständigt och jämt och ibland på bekostnad av våra barn. Och alltid till följd av det dåliga samvetet som kommer när vi städat och suttit i telefon alldeles för mycket istället för att ägna den dyrbara tiden till våra barn. Och lika lite som jag vill att mina barn inte ska gå för många timmar på förskolan, så vill jag förstås inte att det ska behöva bo i en svinstia eller äta pizza varje kväll pga noll tid att laga mat? Jag behöver då inte andra att ge mig ännu sämre samvete, det samvetet har jag nog så det räcker av själv för allt, om allt.

Jag är fundersam över den dagen då vi båda ska jobba heltid. Och jag förstår varför det blir lite väl många timmar på förskolan för barnen i dagens stressade samhälle, eller varför det dyker upp snuviga barn på förkolan titt som tätt. När chefen t.om ringer och hotar om att halvera ens lön bara för att man måste vara hemma när barnet är sjukt. Tror ni jag vågade vabba igen efter det? Det var bara att proppa i sig alvedon och vara glad att man hade ett jobb. Så ser situationen ut för många på arbetsmarknaden och att ha en inkomst är ju lika livsviktigt det.

Men visst, jag önskar att fler började se över sina liv och fråga sig hur man kan göra annorlunda för att få mer tid till sina barn, för barnens skull. Shoppa mindre för att kunna jobba mindre? Shoppa mindre för att ha mer tid med sina barn? Bry sig lite mindre om vad alla andra tänker och tycker? Vi behöver göra det lättare för småbarnföräldrar helt enkelt, istället för att stå och peka med pekfingrar!