Jag har goda nyheter, den där vaggan vi så omsorgsfullt valde ut innan E föddes har blivit sover i, synd bara att han är påväg att växa ur den. Jag har pratat mycket om det här med sömnen senaste tiden, ältat och funderat tills jag kom på det. Det är inte hans fel att han inte sover i egen säng, det är mitt fel, för jag har nog aldrig ens gett det ett ordentligt försök. För mig känns det betydligt bättre när han ligger nära mig, i samma säng, så då är det inte så konstigt att han också vill det.
Enda anledningen till varför jag börjar känna att detta inte fungerar är för att min egentid har blivit i stort sätt obefintlig, eftersom att han inte kan sova utan mig. Detta gör kvällarna till ett enda stort sövningskalas, där först stora barnet ska sövas och resten av kvällen springer jag in till honom var femte minut, om han ens sover då vill säga.
Nu försöker vi dock långsamt ordna upp det hela, storasyster klarar numera av att somna själv efter sagoläsningen och lillebror tränas på att sova i vaggan. Igår gjorde vi framsteg, bara tre gånger vaknade han mellan 9 och 02 och då räckte det med att jag satte i nappen och vyssjade lite utan gråt och skrik. Jag själv sov dock ingenting fram till två då jag slutligen tog över honom till vår säng, då sov vi som stockar hela familjen tätt, tätt intill varann.
Gissa om dom här två föräldrarna behöver egentid, JA TACK!
