13 års äktenskap som började på Luleås lokaltrafiks bussar och efter det packade vi våra väskor och har nu bott ihop i fyra olika lägenheter i tre olika städer.. Jag går runt på små rosa moln nu av att bara ha henne en halvtimme bort, ens närmaste vänner är otroligt viktiga och nu känns det som att jag klarar allt. Visst skulle mina föräldrar ringa och säga att de planerar en flytt söderut så skulle jag typ explodera av lycka men man kan inte få allt, eller kan man? Nu är jag precis klar med min uppsats och en sten har lämnat mina axlar, märks det att det är lite adrenalinkick i kroppen nu? En springtur på det här så.. Resten av dagen ska jag bara njuta av min familj och ikväll ska vi på en hemlig grej, som kan vara ett steg in i framtiden. Mhm..?
Lycka till!!
Tack =)