Dagens hinnsvepning har inte resulterat i något annat än lite mensvärk och lite näsblod. (sist jag blödde näsblod var jag kanske sju, så ni må tro min förvåning.) Jag känner mig matt i kroppen, och det är tur att Ciara är världens snällaste och mest förstående treåring, så att vi tar oss igenom dessa övertidsdagar, hon och jag som ett litet team.
Jag har dock inte varit helt sysslolös idag, tog en liten promenad och så bakade jag tårta till världens bästa morfar. (Tyvärr fick han inget barnbarn i födelsedagspresent men en tårta är alltid en tårta.) Men trots att jag stod mitt i bakandet höll jag på att glömma bort att han faktiskt fyller år, det är ungefär där jag är just nu. Gick också och la mig mitt i fikat och sov tio minuter utan att säga till vart jag gick. Vad händer med mig och all den där energin jag haft hela graviditeten?
Det är verkligen som att något händer. Orken förbytts mot en hopplöshet som kräver mycket energi att hålla på en armlängds avstånd. Så med det sagt så tycker jag att du ger blanka fan i att försöka vara tacksam! 😉 snart är den lilla här, fast just nu känns varje dag dom en evighet! Tillåt dig själv att bara få vara i det. Det är okej att vara trött nu! Jag hejar på dig dygnet runt nu Johanna! All kärlek
Mensvärk låter bra! Så startade det för mig sist, dagen efter hinnsvepningen! Hur var det medCiara, visst kom hon ganska precis vid beräknat?
Håll ut kära du, snart är lillungen här! Kram