johanna21

Jag började känna av värkarna redan på måndagmorgon klockan fem, jag tänkte att jag berättar inget för någon för då stannar det väl säkert av och så tog jag en promenad istället. Gick och åt pizza på en restaurang med tanken att jag ville unna mig något gott inför det som komma skall. Samma morgon vaknar J upp redan vid åtta fast besluten att han måste åka till Auschan och köpa en dammsugare. Här ska det storstädas tänkte han! Men väl i bilen kom grannen ut och sa att gallerian nog inte har öppet så tidigt på morgon. Nä, såklart!
.
Men i Sverige hjälpte promenaden och pizzan och värkarna tilltog fram mot eftermiddagen, jag ringde J och han började kika flygbiljetter, fast vi vågade ändå inte hoppas att det verkligen var dags. Men värkarna blev outhärdliga och väldigt täta vid nio på måndagkvällen, då åkte jag och mamma in och gjorde ctg, men jag var bara öppen 1 cm, däremot hade hennes huvud kommit väldigt långt ner därför gjorde det så ont. Barnmorskan förstod att jag aldrig skulle klara mig på en sovdos så jag blev inlagd på BB med en sovspruta, som jag knappt sov på. Nästa dag var det lungt i magen igen och värkarna kom var tionde, var femtonde minut, jahapp! ”Det kan vara såhär ibland, man vet valdrig när det sätter igång” sa sköterskan. Jag blev sur och beslutade mig för att åka hem igen och så kände jag stressen över att J nu satt på ett plan hem. Tänk om hon hade tänkt stanna därinne i flera dagar till, då kanske han skulle missa både födseln och dagarna efter ändå, eftersom han inte hade så många dagar ledigt.
.
I Italien hade J stigit upp fyra på tisdagmorgon för att flyga från Bari-Rom-Amsterdam-Stockholm-Luleå , en resa på 15 timmar. Han hade inte haft sån tur med att hitta flygresor så hans oro låg i hur han skulle hinna? Dessutom var han sjuk och slogs med feber och hosta lagom till barnafödsel.
.
Väl hemma vägrade jag sitta, här ska det födas barn! Jag vankade runt genom lägenheten och kved igenom värkarna, mamma kom flygande varje gång och höll i mig. Jag gick runt med tensen som satt påklistrad på min rygg i två dygn. Jag hade inte klarat mig utan den! Klockan tickade på och värkarna kom tätare, mamma tyckte det var dags att åka in, men jag vägrade ..åker vi in nu kommer det bara stanna av sa jag. J`s flyg skulle landa klockan sju och då var det ungefär 3 min mellan värkarna och jag hade jätte ont, så vi åkte mot flygplatsen, jag kved och sa att jag nog stannar kvar i bilen, så vi fick klara oss utan ett dramatiskt flygplanskastaossivarandrasarmar-scenario. Mamma fick gå in och möta upp honom. Sen kom han, 52 dagar ifrån varann och nu var han äntligen här.  ”Vi ska åka in nu” Kved jag och han blev lite paff att jag hållt mig så länge. Han höll om mig genom värkarna hela bilresan till sjukhuset och jag kände mig så lycklig av att ha honom nära. Det var precis som i drömmen, tryggheten som infann sig när jag lutade mig mot hans bröst. Sådan saknad, så många tårar och nu var det över, han var här och snart skulle våran dotter också vara det.
.
På förlossningen hade jag öppnat mig ynka tre centimeter men jag hade kvalificerat mig till ett förlossningsrum. Tack och lov det innebär att jag kommer föda barn snart iaf. Men efter ett bad, ett halvdåligt värkarbete och en klocka som hunnit bli tolv så tyckte dom det var bättre att jag skulle få sova, IGEN. Så ner på BB, en spruta och en varsin säng. Jag sov bättre den natten och J flög upp ur sängen varje gång jag vakna av en värk, han masserade min rygg och var helt underbar.

På onsdagmorgonen när jag började inse att värkarna var för jobbiga för att jag någonsin skulle kunna somna om, trots bricanylen dom fyllt mig med. Så vi vandrade tillbaka till förlossningen och möttes av barnmorskan Jessica, och vi kunde inte ha haft mer tur! Hon undersökte mig och det gick segt fortfarande bara ynka tre cm.Hur mycket värkar ska jag behöva ha för att kroppen ska reagera och byta skepnad inför barnfödning? Men barnmorskan muntrade upp mig ”Idag ska vi väl iallafall ha en bebis” Och jag såg ljuset i tunneln. Värkarna började komma igång ordentligt och jag sattes på lustgas. Kämparglädjen satt fortfarande i och jag ställde mig vid gåbordet och försökte jobba igång det precis som hon sa, bredbent med rumpan i vädret. J masserade mig i svanken. Hela förmiddagen var rätt mysig och vi pratade och lyssnade på radio. Jag hade ju som vant mig vid värkarna och den smärtan eftersom jag gått med den i två dygn så nu var vi lixom bara glada över att inte ha setts på ett tag. Värkarna kändes inte så farliga längre när jag visste att bebisen snart skulle titta ut.
.
Jag ville dra ut på att ta edan eftersom att det kunde stoppa allting igen och det hade vi inte tid med. Men klockan tolv var jag öppen sex cm och då kände jag att det vore rätt skönt med bedövning. Precis innan dom ska lägga edan på mig så får jag världens värk, den slog alla andra värkar åtta gånger om och fick mig också att inte ens lägga märke till den där stora sprutan dom la i ryggen på mig, men jag såg i J`s ögon att det var för han jätte jobbigt att se.
.
Sen var jag bedövad och befriad, jag fick in lite mat och saft och satt och drack och prata med J som hade passat på att köpa lunch. Skönt med en vilopaus såhär innan det värsta skulle dra igång. Han köpte en god vaniljbulle till mig med massa socker som jag vräkte i mig, väl medveten om att det skulle bli min sista. Och sen följde vi mina värkar på skärmen eftersom jag knappt kände av dom. Men sen var det slut på semestern, upp och hoppa på gåbordet igen och ett värkstimulerande dropp sattes in. Nu började värkarna kännas igen och lustgasen blev min bästa vän. J filmade mig när jag stod och berätta hur bra den var och att jag inte kunde förstå hur vissa tjejer inte gillar den. ”Den är så bra att andas och skrika i” Förklarade jag. Sen blev jag lite orolig ifall folk utanför dörren kunde höra mig skrika och om jag skrek för mycket, gjorde andra såhär? Och var det någon som födde samtidigt som mig? undrade jag. ”Jo, det är en tvillingfödsel på gång” sa barnmorskan och då kändes det bra, klarade hon av att trycka ut två ungar så klarade väl jag av en. Och så förklarade de att rummen var välisolerade så jag kunde skrika på. Va skönt, tyckte jag som aldrig hade trott att jag skulle vara en sådan som skrek vid smärta, jag är mer utav den inåtvända typen, som plågas i det tysta. Men nu var det faktiskt rätt skönt att skrika ut i luften!
.
Sen lägger jag mig ner, orkar inte stå, ont gör det krystvärkarna närmar sig och jag får ..panik!! Ja nu förstod jag vad begreppet skita ut en vattenmelon innebär. Jag greppar tag om J`s hals och skriker ”Den kommer nu, den kommer nu” Och J hakar på ”Gör något då!!?” Nu började allt bli lite suddigt för mig, men det kändes som att hela rummet fylldes med folk och alla skulle presentera sig. ”Ja hej hej hjälp mig nu istället!” Skiftbyte lagom till slutspurten men den underbara barnmorskan jag haft hela dagen stannade kvar som en trygghet bland alla främlingar som höll i mina skakiga ben, tröck på min mage och skrek åt mig att ta i! Sen drog det bort lustgasen från mig också, när smärtan var som värst. Jag kunde inte förstå varför? Jag krystade och krystade trots att jag hade god lust att bara ge upp och trycka tillbaka bebisen andra hållet. Detta är fysiskt omöjligt tänkte jag. Min livmoder hade också börjat ge upp och gå hem, så jag fick inte så mycket hjälp från den att trycka ut bebisen.(Tack vare min långa latensfas.) Allt kändes så dimmigt mellan värkarna, det kändes som att jag svimma. J sa att mina ögon hade varit helt tomma, okontaktbar. Han baddade mig på pannan där han stod med ryggen böjd i mitt brottargrepp. Jag märkte att sköterskorna såg oroliga och stressade ut, det viskade och utbytte blickar, så jag förstod att något var fel. Hjärtljuden hade börjat gå ner och de började prata om sugklocka nånstans i bakgrunden. Jag kände då att det hade varit rätt skönt att få hjälp av sugklockan vid det tillfället för det fanns verkligen inte en endaste kraft kvar i kroppen trodde jag men jag fick ny energi, mindes alla timmar jag spenderat på gymmet inför det här och så krystade jag för allt jag var värd…
.
…Och helt plötsligt låg hon där på mitt bröst, innan jag hann förstå någonting, hon fäste blicken i J och jag skrek”Hon tittar på dig, hon tittar på dig” hundra gånger. Hon var så tyst och lugn men blicken så klar. Sen kikade vi efter vad det var för kön och de bar bort henne för undersökning. Allt var helt underbart, hon var här och hon var såå vacker. Är hon våran? Är det hon som legat i min mage i nio månader? Det är en ofattbar känsla.
Sen fick vi den berömda förlossningsfikan och ..vi var en familj!
Men jag förvandlades tyvärr aldrig till cruella devil eller skrek på J att jag hatade honom. ( Jag har sett för mycket film) Barnmorskan tackade för sig och sa att hon haft en jätte bra arbetsdag tillsammans med oss. Jag saknar henne nästan och måste skicka något till henne som tack för att hon gav oss en förlossning att se tillbaka på medstor lycka och glädje. Trots all smärta så skulle jag kunna göra om allt imorgon igen. Jag är så stolt över mig själv att jag klarade det och detta har varit den bästa veckan i mitt liv!