johanna21

Jag tror det är dags att börja inse att Ciara vill inte vara hemma med mamma längre, hon vill leka med barnen, gå på dagis med de andra och det har jag fått bevisat för mig ett flertal gånger denna vecka när hon hängt över dagisgrinden med tårar i ögonen. Igår fick hon också vara med och pimpla med femåringarna och när de andra barnen inte vågade ta upp fisken, tog Ciara den och slängde i den i vattnet igen och som hon är stolt. ”Barnen vågade inte så jag tog den” har hon berättat för alla. Det är nog dags för mig att klippa navelsträngen, att inse att min tjej börjar bli stor och vill pröva det självständiga livet..

Som jag nämnt förut så är ju vi så kluvna vad gäller förskola till Ciara nu i juni, vi vill inte förlora platsen men samtidigt känns det rörigt att skola in henne över sommaren. Men jag tror att min supersociala tjej behöver få komma iväg och träffa lite barn några timmar varje dag, samtidigt som jag inte riktigt är redo för tanken att någon annan ska ta hand om henne. Till hösten kommer vi däremot definitivt ha en plats till henne och jag har sökt en extra kurs i pedagogik för att fördriva tiden. Det bästa med att plugga på distans är dock att jag kommer ha möjlighet att lyssna på henne, vill hon vara hemma en dag så kan hon få vara det. Fördelen är ju att hon kan tala om vad hon vill.. När jag gick på förskola så pillade killarna in ärtor i näsan på mig, hotade att döda mig med nålar, eller att deras bodybuildarpappor skulle komma och göra det åt dom, jag var allt annat än trygg på dagis och det är nog därför oron inför det här är så stor hos mig. Samtidigt som jag älskar att ha henne inom meters avstånd jämt, även om jag har det stressigt så är hon ändå glädjen som gör att jag klarar av det! Ett beroende och en kärlek utan dess like, att bli mamma är att ha hjärtat utanför kroppen och det där hjärtat ska man då lämna över i någon främlings hand. Men det kommer gå jätte bra det vet jag!