Jag: Vi var ju iväg på ultraljud i veckan och allting såg bra ut. Men det känns konstigt att det inte blir fler ultraljud efter det här, samtidigt som jag är glad att jag iaf har en barnmorska att gå till denna graviditet och att slippa vara ensam i allt. Det är så mycket enklare med en ”svensk” graviditet. Nu är jag mest tacksam över att jag får må bra och känner mig lugn, inget illamående och inga tårar eller raseriutbrott. Just det där med raseriutbrott kunde jag ha ganska mycket med Ciara i magen och oftast var det matbrist som satte igång dom eller dom där italienarna som aldrig förstod mig. Men än så länge känner jag mig ganska mycket som vanligt, magen börjar dock kännas lite tyngre och jag är inte lika smidig längre.
Pappan: Han har fått känna sparkar i veckan och så fick han vara med på ultraljudet så han börjar nog förstå att det är dags att bli tvåbarnspappa. Vi har börjat fundera på namn och har lite olika spår när det gäller killnamn men är ganska överens på tjejnamnen.
Ciara: Jag försöker vänja henne vid tanken att det faktiskt kan vara en lillebror i magen och hon är inte helt nöjd men kan ändå KANSKE acceptera en lillebror. Hon är inte alls osäker på namn, Inez eller Theodor ska dom heta.
Bebis: Barnet är från huvud till stjärt ungefär lika stort som en honungsmelon. (Åh honungsmelon måste genast köpa) Alla foster är ungefär lika stora fram till vecka 20, sedan ökar skillnaderna. Fostret får nu det vita fosterfettet som ska skydda huden mot fostervattnet. (Hämtat från vimedbarn.se)
