Jag har gått och gått och gått och ätit pepparkakor och druckit hallonbladste men nä, jag känner ingenting. Du skulle ju komma ut idag, det är ju den här dagen vi räknat till och inget plus 14 dagar. Jag känner att jag börjar pendla lite mellan hopp och förtvivlan just nu, att det ena stunden känns som en evighet tills det är dags att föda barn, för att i andra faktiskt känna att jag behöver vila ifall att det är dags ikväll. Hur ska jag någonsin kunna planera mitt liv? Försöka leva som vanligt osv. när ingenting är som vanligt. Sen blir jag arg också, lugna norrländska jag har plötsligt fått kort stubin och fräser till emellanåt för att kort därefter få jätteångest och säga förlåt. Något är ju hormonellt galet i kroppen iaf, och det kanske är så det ska vara dessa dagar.
Familjen är på cirkus, jag följde inte med. Jag har haft Ciara själv hela dagen och behövde en chips och dip paus framför en film. Sen har batteriet i bilen dött, så vi måste köpa nytt såhär lagom i förlossningstider. Så om det sätter igång i natt, så får vi antingen köa med alla efterkrogen-fyllon om taxis eller så får J köra upp mig till förlossningen på pakethållaren på cykeln. Det vore väl en rolig syn?!
