Nu är vi tillbaka på hemmaplan och sitter på Hemnet och letar hus, men saken är den att så fort det blir mörkt ute så vill jag inte längre bo i hus. Jag är så mörkrädd att det är något jag skulle behöva gå hos psykolog för. När J är borta på nätterna tänder jag upp i hela huset, har tv:n på och sover inte en blund eftersom att jag inte kan sova med lampan tänd.. En gång för sisådär 8 år sedan när jag låg nerbäddad i sängen så blev det strömavbrott kl 12 på natten. Jag blev så rädd, så jag ringde jag taxi och åkte ner till stan och in på nattklubben mina kompisar jobbade på. Så normal är jag!
Så kanske ett radhus då? Om mina grannar flyttar med, ska dra upp det som förslag när jag träffar Tove. Kanske bygga parhus? Jag och J har också börjat fundera på om vi alltid kommer flytta? Om det blivit en livsstil för oss.
Hursomhelst hemresan gick bra, det var två trötta barn som somnade hållande varandra i handen, så gulligt så man smälter! Sen somnade även mamman (jag) också. Okej fem veckor kvar till semester nu, kämpa kämpa!
Om du hittar en bra pyskolog för mörkerrädslan får du gärna dela med dig! Jag är så megalöjligt mörkrädd, jag kan inte ens gåt ut med min hund?! Vår yorskshire terrier, det beror delvis på att han själv är mörkrädd och för att jag tror om mörkret skall ta mig kvittar det om min lilla jycke skäller. Hua. Jag skulle också kanske våga bo i radhus.. om vi skaffade oss en till stooor hund. Att ha flytten som livstil är väl inte så tokigt? Finns många värre eller tråkigare att välja mellan. Kram!
Skönt att höra att man inte är ensam. kram