/Bild från 2011/
Nu har tio månader av min föräldraledighet gått och jag trivs fortfarande väldigt bra med att vara hemma och är inte alls uttråkad. Jag tänkte skriva lite om mina tankar kring detta! Min plan har varit att jag ska vara hemma i två år med E, då jag vill försöka ha honom hemma så länge som möjligt. Dels för att jag vill ha tiden med honom men också för att vi inte har så bra erfarenhet av förskolor. Jag kan känna att ettåringarna inte riktigt blir sedda och ibland ser man någon 50 meter bort på andra sidan gården helt utan uppsikt och det skrämmer mig. Så är det dock inte på den förskolan C går nu, där tycker jag att dom är helt fantastiska, men den är också hälften så liten vilket gör det lättare att se alla barn.
Jag var hemma med C till hon var 2,5 och tyckte det var helt perfekt, då kunde hon prata, var blöjfri och började visa intresse för kompisar, därför vill jag gärna göra samma med E även om det är svårare att få ihop det den här gången. När C var liten så hade vi det så himla bra, jag och J delade på föräldraledigheten och på den tiden låg hans fotbollsträningar på kvällarna, vilket gjorde att han fick hela dagarna med henne. Vilken lyxig tid det var och den är vi så enormt tacksamma över! Förmodligen klagade vi även då på tidsbrist och städning, men nu såhär i efterhand känns den tiden helt underbar.
Den här gången blir det svårt för honom att vara föräldraledig då hans tider är så oregelbundna, så är det nästan omöjligt för mig att anpassa ett jobb efter de. Helst hade jag nog gått tillbaka och jobbat efter nyår för att sedan låta J få det sista halvåret av föräldraledigheten, eller så får E börja på förskolan efter nyår beroende på hur det känns då. Nu känns iaf allt med förskolor betydligt lättare, då jag vet att han kommer ha sin storasyster vakandes över honom!
