Jag har inte riktigt förstått att min son redan är så mammig som han är, kan man vara det? Jag trodde att det inte spelade så stor roll vem som bär runt på honom så länge någon gör det. Men så är det inte riktigt, direkt han börjar gnälla och jag tar honom till min famn så blir han knäpptyst.
Och igår bekräftades hans mammabehov ännu mer. Jag tyckte att jag var värd en god natts sömn men E tyckte att klockan 23 var alldeles för tidigt för att gå och lägga sig. Så jag överlämnade honom till J och la mig och sov lite halvt men jag hörde att han gnydde lite och eftersom jag är lättväckt (iaf till hans stämma) kan minsta lilla ljud vara störande. Så tillslut sa jag till J att ge mig honom och så la jag honom bredvid mig i sängen och snaaaark så slockna han. Vilket måste innebära att min närhet är magisk, eller så kanske det är mitt fel som tar honom så fort han gnyr lite så att han tror att det är boten på alla problem. Ciara har alltid varit pappas tjej, men det här blir nog mammas pöjk.
Denna dagen är första dagen utan socker, och J är borta 10- 22, hur ska detta gå?
