Nu har jag kommit på lösningen på alla problem, och det är att inte shoppa! Denna kortvariga tillfredställelse som en drog tagit tag i oss människor och gjort oss till bekräftelsejagande, pengaälskande robotar. Att shoppa kan jämföras med en skål med godis på lördagskvällen, det känns underbart när man vet att man ska göra det, när man gör det men efteråt så hamnar plagget i någon trött påse i hallen och trängs med lite ångest. Ångest över ekonomi, kemikalier och jordens sinande resurser.
Så vi borde shoppa mindre för att få mer tid med barnen, för att kunna jobba mindre, för orangutangerna, för låga bolåneräntor, för klimatförändringarna och för att 9-åriga tjejer inte ska behöva gråta sig till sömns pga. att de inte har märkeskläder och en himla massa mer.
I natt har jag inte fått sova, så förstå min ironi, eller är det ironi? Vad tycker ni själva? E har dragit på sig snuva och legat och snorat på mig hela natten. Jag tänkte jag skulle säga till J att gå upp med barnen klockan sex imorse, men jag älskar honom helt enkelt för mycket för att be honom. Han jobbade ju faktiskt 14 timmars pass igår så på något sätt är det alltid mer synd om honom än om mig, enligt mig.
Idag var C överlycklig när hon gick till dagis, de skulle nämligen på utflykt och grilla hamburgare. Jag själv tänkte sätta mig och jobba en timme medan E sover och sen in till stan med min fina Tove!
