Idag är det bara jag och E här hemma och myser. Känns konstigt med vardag på något sätt, hur gör man? Vad ska vi göra? Jag har börjat gå igenom den stora högen med papper som samlats i skåpet och hoppas känna mig lite lättare sedan. Har också slängt ihop en plåt med världens godaste knäckebröd, lägger upp recept sedan!
Tack så hemskt mycket att du tog dig tid till att svara.
Det är väl som du säger – att jag ska låta honom vara ihopp om att han ska sakna mig, just nu är det jag som hört av mig på slutet först så han hinner ju knappt vilket jag förstår. Dock så skrev jag sist att jag sakna han och tänkte på han ofta, att jag skrev det för att jag ville att han skulle veta det, fick inget svar tillbaka. Så rädd att han glömt mig och allt vi hade och kommer träffa någon annan. Han är den första kille jag träffat med samma mål och värderingar i livet vilket är så viktigt ju så jag har så svårt och vill inte inse att det inte kommer bli vi 🙁
Ledsen att du känner så, men jag tror det enda du kan styra är dina tankar och du kommer hitta kärleken i honom eller någon annan! Ta ett steg tillbaka och låt honom komma till dig istället, tråkigt men det är nog det ända du göra just nu för han vet vad du känner. Njut under tiden också över att du är fri och kan göra precis vad du vill. Lättare sagt än gjort jag vet, men om det är något jag hade velat gå tillbaka och sagt till mitt singeljag är att sluta häng upp dig på killar och njut av att vara singel istället =) kramar!
Johanna. Du som verkar vara en sån klok människa kanske kan hjälpa mig med mitt ”problem” ?
Det är så att jag tror/trodde jag har/hade träffat killen i mitt liv. Vi sågs första gången för fem år sedan, då var både i förhållande och det fanns ingen tanke på nå annat heller. Under dessa fem år har båda vi hunnit bli singlar och sågs egentligen av en slump hos gemensamma vänner i våras när båda var hemma och hälsade på (båda vi har flyttat från hemorten). Båda vi var fortfarande singlar denna gång(båda hade frågat våra gemensamma vänner efter mötet om den andra var det osv) dock träffade jag en annan kille då (vilket han fick reda på så han la ner mig vilket jag fick reda på ett tag efter, tack gud att jag tog steget istället)som jag avslutade med två veckor efter.. tiden gick och jag frågade vår gemensamma vän om han fortfarande var singel vilket han var och sedan gick de ganska snabbt. Vi bytte instagram, nr, messade lite innan första samtalet kom som slutade i flera samtal som var timslånga, vi kunde prata i evigheter och man ville aldrig lägga på. Vi bestämde att jag skulle åka å hälsa på honom och tiden där var helt magisk, vi var som ett par. Under samma tid från att jag skulle åka ner tills ja åkte ner blev de bestämt att han skulle flytta efter sommaren till ett annat land pga hans hockey, vi försökte inte tänka på det utan körde på. Vi fortfarade höras och sen kom han och hälsa på mig men under denna tid hade han känt att ett distansförhållande var inget han skulle klara av och jag var i valet och kvalet antingen köra på det eller lägga ner helt, jag var ju kär. Han ville inte bryta helt utan vi fortsatte höras och jag hälsade på han ytterligare en gång innan flytten , vi pratade inget om framtiden och bara njöt av stunden. Ingen av oss hade känt såhär förut, vi var rädda att man inte kunde känna såhär på så kort tid. För att göra en lång historia kort, han har nu flyttat och jag är helt krossad. Tänker på han 24/7. Det sista han sa är att han hoppas våra vägar möts i framtiden men att han inte är redo nu? Hur kan man säga och göra så när man sagt att man känt som man gör? Jag vet att han är rädd vilket han sagt då han blivit sårad förr men vi är två förstörda själar och tillsammans skulle vi bli sånt team. Min fråga är nu, hur skulle du gjort? Från att ha gått till att höras varje dag hörs vi ingenting nu, jag saknar han så mycket. Han vet ju vad jag känner så ska jag kämpa eller släppa han för evigt? Om detta nu är rätt varför känns det då fel i hjärtat?
Först och främst tack för förtroendet och att du väljer att vända dig till mig! Men va svårt, det hade varit mycket lättare att förstå honom om jag vetat mer hur han sagt det, har han någonsin försökt leka med tanken att du ska flytta med? Jag förstår att det känns tidigt att ta ett så stort steg och kanske kan det ibland vara bättre att vänta, låta honom känna efter några månader och komma in i det nya som väntar som säkert tar mycket tid i tankarna bara det. Det behöver ju inte betyda att det är helt över, bara en jobbig tid av väntan för det låter ju verkligen som att ni har hittat varann!
Jag skulle nog försökt låta han ta den tid han behöver till att anpassa sig för det nya och försöka ta ett steg bakåt där eftersom det är det han sagt. Han vet som sagt vad du känner och om du ger han utrymme kommer han förmodligen och förhoppningsvis sakna ihjäl sig efter dig! Han kanske bara behöver få känna på att du inte finns där, för att inse att han vill att du ska finnas där! Förstår att det är skitsvårt, men lita på att era vägar kommer mötas igen snart så länge du inte själv är redo att ge upp? Hoppas det blir som du vill! Kramar!