Har precis lämnat Ciara på dagis för första gången på förmiddagen, då det större barnen skulle iväg på miniröris idag och det ville jag inte att hon skulle missa. Jag brukar alltid dröja mig kvar alldeles för länge på dagis, jag står där och hänger och tittar lite trots att hon glömt mig direkt vi klivit innanför grindarna. Jag ser hur glad hon är av att få komma dit och leka lite, och hon har fått kompisar som hon pratar om mest hela tiden. Det var precis såhär jag ville att det skulle kännas, att jag lämnade henne för hennes skull, för att hon ville leka, inte för att vi måste för att det är så, för hur förklarar man det?
Denna vecka har det blivit mycket tid ifrån varann, jag jobbar 6-dagars vecka och då känns det lite i hjärtat. Men som tur är så ställer Ankan upp och hämtar Ciara från dagis efter lunch så hon inte behöver vara där så många timmar och de fixar middagen till ikväll. Lyx! Nu ska jag sätta mig och djupadyka lite i vetenskapliga studier innan det är dags för jobb. Kramar!
