När jag var liten så var jag pappig, och jag har fått höra det många gånger.. Hur jag stod i hallen och kramade pappas skor och grät förtvivlat, eller hur jag satt i köket och sjöng pappa kom hem eller att jag hade tydliga regler på vem som skulle göra saker och ting hemma.. ”Pappa ska värma vällingen” ”Pappa ska ge mig nallen” Och stackars mamma fick förgäves kämpa för min kärlek..
Ciara har varit pappig så länge jag kan minnas, ser hon fotboll på tvn så blir hon lite ledsen och vill hoppa in och det har ju varit gulligt och sött och så, men nu?? Nu har det här totalt eskalerat och jag fick verkligen sättas på prov igår då hon först grät i en halvtimme efter att vi lämnat han på träningen. Sen var det lugnt en stund tills hon kom på hjärtesorgen och saknaden hon hade igen och sen grät hon hysteriskt samtidigt som hon pussade på ett kort på pappa J. Hon grät sig också till sömns, samtidigt som hon snyftade pappa mellan hulkningarna.
Jag är så brädad!
Åå, känner igen mig sååå mycket! Suck…det är inte lätt och vissa stunder har jag tyckt att det varit så otroligt jobbigt och jag har varit superledsen… Min dotter är 3,5 år och har ända sen hon var liten varit jättepappig. Jag är den som varit mest hemma med henne, varit med på alla sjukhusbesök, hämtar tidigt på dagis varje dag osv men det är ändå pappa som är nr 1, alltid!
När vi är själva är hon vanligt mammig, gullig och gosig, säger att hon älskar mig, är vi hos kompisar (utan pappa) är hon också normalt mammig och allt går superbra när vi är själva. Men, så fort pappa visar sig, släpps allt och det är bara PAPPA som gäller…
Ibland blir jag tokig och som sagt, jag har undrat sååå mycket och gråtit osv vad jag har gjort för fel, men nu, efter mycket om och men, försöker jag acceptera och inse att jag inte gjort något fel, att hon älskar oss lika mycket… Och så försöker jag snika till mig så mycket egentid som möjligt med henne då hon får vara hur mammig som hellst ;)..!
Det känns trots allt bra att höra att det är fler som har det likadant och jag är övertygad om att du är en superbra mamma på alla vis. Vi kanske bara har tur att ha valt extrabra pappor till våra barn ;)….
Kram till dig!
Vad man än gör så känns det som att pappan är nummer ett 🙂 Tror vi får skaffa oss en son som blir mammig istället så kan det få vara ifred 😀 Vi har förmodligen både tur och är bra mammor båda två tack för att delar med dig! Kram
Mysiga rader och smått poetiskt. Råkar ju känna din pappa, och han
blev jätteglad att läsa de du skrev. Han gillar f.ö när du närmar dig det
poetiska i livet. Vilket hela livet eg handlar om. Se det vackra å låta det
obehagliga beröra en och sedan kasta det åt sidan.
Kram
Så sött, fast låter jobbigt med!