johanna21

Nu har jag varit tvåbarnsmor i hela tre veckor och har med det skapat mig en expertis inom området som jag då tänkte dela med mig av.. (eller inte) Men först och främst så är det viktigt att poängtera att allas liv ser olika ut, olika personligheter, åldrar på barnen osv. Det här är bara hur jag uppfattar vår vardag..

Jag tycker nog att det har gått tusen gånger smidigare än vad jag förväntat mig att bli tvåbarnsmamma. Även om jag mest går runt i något halvvaket tillstånd med oborstat hår och känner en viss saknad av två händer, men jag upplever det inte alls lika jobbigt den här gången.. Nu är E (än så länge) väldigt lugn och sover mest. Jag kan inte minnas att C sov såhär mycket?! Då var jag mer i någon totalchock över hur mycket tid och mat hon krävde. Förmodligen sov hon precis lika mycket som E, men det var mer chockartat att få sitt första barn. När man sedan får sitt andra har man ju redan gett upp sitt ego, och vant sig vid att i princip leva för någon annan. Man är också mycket tryggare som mamma, man dömer sig själv inte lika hårt och accepterar att man inte är perfekt.

Men att ha två istället för en är ju såklart mer tidskrävande, även om det är lättare att ha kombinationen av en lugn bebis och en lillgammal 3,5 åring. C kan ju till och med förse mig med vatten när jag sitter och ammar. Hennes personlighet har alltid varit den omhändertagande, så att hon skulle ta sin storasysterroll på största allvar, det visste jag. Men som hon bearbetar detta med barnafödande just nu och går runt med bebisar i magen från morgon till kväll som ska plockas ut, ammas, bytas på osv. Hon vill vara delaktig och vi försöker så gott det går att låta henne vara det. Men det märks såklart också att de påverkar henne känslomässigt, då hon är väldigt mammig och pappig (mest pappig som tur är) och lämnar oss inte ur sikte. Det kommer såklart komma dagar med svartsjuka, särskilt nu när vardagen kommer igång igen.

Nu vart jag så fokuserad på hennes tankar, men det är ju oftast där man är som förälder. Oroligheten över hur man ska axla att ge tillräckligt med kärlek och uppmärksamhet till två barn. Jag känner nästan varje dag ångest gentemot C, att jag inte hinner med på samma sätt som förr. Jag är så fokuserad på lillebror hela tiden och vaktar han som en hök och ibland slår det mig att mitt vakande över honom har gjort mig mer nonchalant mot mitt vakande över henne. Förut var det ju hon jag sprang och tittade efter om hon andades (ja jag vet fortfarande efter tre år kunde jag göra det).

Sammanfattningsvis så fungerar det alltså ganska bra, men vi har än så länge struntat lite i rutiner och bestämda sovplatser och mattider. Nu handlar livet mest om tid att vara tillsammans och lära sig hur man gör när man är en familj på fyra. Jag är mycket själv vid läggningar och middagar så då orkar jag inte ta strider om att C ska sova själv i sitt rum utan hon får hellre somna i soffan eller vår säng om det går snabbast. Vi anpassar oss till de nya och det får ta den tid det tar. Jag är trots att jag blev väckt fem gånger i natt, två av den lilla och tre av de store, så otroligt lyckligt lottad för mina två barn!