johanna21

Något som jag funderat mycket på den senaste tiden är varför förhållanden tar slut? Och hur man kan göra för att undvika det. Jag hoppas dock att de förhållanden som tar slut enbart gör det för att det inte var rätt från början, utan att det var så att man nöjde sig för lätt. Det kändes bra, men inte mer och man stod ut med eventuella brister då rädslan för att vara ensam var större, eller så visste man bara inte att man kunde ha det bättre. Men kanske är det bara jag som använder det som ett skydd för att intala mig att det där aldrig kommer vara vi.

Men om man nu varit totalt förälskade i varandra, man var varandras bästa vänner och man kunde förmodligen inte spendera en minut ifrån varandra. Hur kan då de känslorna försvinna? Om man någon gång känt så, så borde man väl kunna hitta tillbaka till de känslorna igen? Någonstans måste ju den där fantastiska nykärleken övergått till en ännu djupare kärlek, efter allt man delat och varit med om tillsammans. Och sen får man bara välja om det är nykärlekskänslorna man jagar efter, för dom kommer tyvärr inte komma tillbaka efter två barn. Men däremot så har man så något som är värt så mycket mer, en kärlek med ett djup!

Jag kan ärligt säga att jag har nog aldrig älskat min man lika mycket som idag och jag kommer förmodligen älska honom ännu mer imorgon. För allt vi delat och delar som jag aldrig någonsin kommer dela med någon annan. Så hur kan då detta dö? Kan vi kämpa oss igenom det om det dör? Om det var rätt från början, då kan det väl ändå få hålla livet ut? Jag önskar så att det fick vara så.

Men hursomhelst istället för att älta varför så kan vi väl fokusera på hur vi kan försöka. Det finns några viktiga ingredienser som måste finnas i en relation och det är att man strävar åt samma håll, man har samma eller liknande drömmar och mål, som man delar och kämpar för tillsammans. Något annat som är viktigt är att man aldrig får vara elak mot varandra, man får inte säga eller göra elaka saker som sårar hur upprörd man än är, då det kan bli stora sår som aldrig läker.

Man måste också hela tiden värna om varandra och kämpa lika hårt för att få familjelivet att fungera. Det här är verkligen något som tär på relationen.  Man måste sluta jämföra vem som gör mest och istället se till att båda förmodligen gör så gott dom kan. Om min man kommer hem och ser att hela hemmet är upp och ner vänt och han har arbetat hela dagen, så förstår han förmodligen att jag inte hunnit, jag behöver inte höra det. Likaså om situationen är den omvända så måste jag respektera att energin inte räckt till. Men vi vet båda att vi gör så gott vi kan för att ta vid där den andra inte orkar. Och sist men inte minst, visa uppskattning, ta er tid att stanna upp och ge varandra en puss mitt i kaoset, skratta åt röran och gör en sen middag när barnen somnat då och då. Glöm inte heller bort komplimangerna. Om vi tar hand om varandra så kan det väl ändå få vara för evigt?! Det är mina tankar men har ni fler, så dela gärna. Har ni ens sådana här funderingar?