Har precis varit hos barnmorskan och grinat men efter det besöket kändes livet faktiskt lite lättare.. Jag fick tid för igångsättning nästa vecka om det inte kommit igång innan dess så nu har jag iaf ett slutdatum för den här graviditeten. Men jag vill ju helst att det ska dra igång av sig själv, jag vill ha dramatiken i att värkarna sätter igång. Jag ser framför mig hur jag ringer till J`s tränare och säger åt honom att skicka hem J, som sedan kastar sig på cykeln i sina svettiga träningskläder och cyklar vilse några gånger i ren nervositet. Sedan kör han mig till förlossningen, vi skrattar och är glada för snart ska vi få det vi så länge väntat på och vips så är barnet ute. Om jag inte får spänningen och dramatiken i att inte veta, så kunde jag ju lika gärna fått en tid nu på en gång.
När jag födde Ciara så fick vi ju verkligen dramatiken, jag ringde hem J från Italien och han bokade flygbiljetter som visade en resa med fyra mellanlandningar och en restid på tolv timmar! Då kunde man ju tro att det var kört redan då att han någonsin skulle hinna, men Ciara väntade så snällt på sin far i magen, inte skulle han väl missa hennes stora entre. Så när J landade på kvällen, hade värkarna kommit igång ordentligt, så vi bestämde oss för att åka in till förlossningen men hämta upp honom på vägen. Sen satt jag där och flåsade och skrek i bilen och han försökte komma in förlossningsmode på en gång. (eftersom vi inte heller haft telefonkontakt så visste han inte vilket tillstånd jag befann mig i) Sen åkte vi raka vägen till förlossningen och han var med mig när vi födde Ciara. Det största som någonsin hänt oss och det delar vi tillsammans!