Jag har precis varit på mitt första utvecklingssamtal någonsin som mamma, va stort! Hur är hon egentligen när inte vi är med?? Jag var supernyfiken! Jag fick höra att Ciara alltid är glad och hur hon intagit den där omhändertagande rollen och hjälper de andra barnen, vilket är typiskt henne även på hemmafronten. Men det var en mening som fick mig att sträcka på mig lite extra ”Ni har gjort ett bra jobb!” Och är det något jobb jag har som ambition att vara bra på så är det verkligen i min föräldraroll, då kan jag vara stolt och sen satt jag där med tårarna i ögonen resten av samtalet. Det var roligt att höra hur de lekte och vilka hon umgicks med, även om jag får höra mycket av henne själv så är ju ”fröken” den där flugan på väggen som kan skvallra och berätta lite mer detaljer.
Jag fick också prata om mitt dåliga samvete för att lämna bort henne till någon annan och nu har jag bestämt mig att försöka släppa på den där ångesten jag känner och istället göra det med gott samvete, hon trivs och har roligt, hon gråter inte vid lämningarna, det är okej. Så nu har vi lagt om schemat och hon kommer vara på dagis till ungefär två på dagarna och jag får mer tid över till den hårt försummade skolan. Så med alla dessa extra timmar om dagarna, kanske jag får chans att känna mig mer tillräcklig. Nu skulle jag bara behöva lite disciplin bara så kommer resten av året gå som en dans.
Här hemma är vi rätt trötta efter gårdagens spaande, vi har ätit lite tacos och nu har jag dragit på mig pyjamasen och ska läsa lite, tuff match mellan MI-boken och Christian Grey bara. Kramar.
Stolt ska du vara! Alfons har också omhändertagandet som sin melodi. Han brukar memorera vad kompisarna tycker om att leka med och springer alltid och hämtar rätt leksaker! 😉