Jag kan inte sova, det var längesen jag låg sömnlös och oroade mig. Ett tag funderade jag på att krypa ner i C`s säng och bara krama henne, men det blir lite trångt. Kommer man någonsin bli av med den här oron man har som förälder? Jag vill bara kunna skydda dom från allt, ge dom allt de bästa och njuta av varje minut. Den här ofantliga kärleken kan göra nästan ont.
Det är en sådan natt alltså, när tankarna far och ögonen ligger klarvakna. Imorgon ska jag till läkaren också och ta bort ett födelsemärke, kanske är det därför jag inte kan sova. Rädd för de stora sår som doktorn visade på närmare decimetern. HJÄLP! Eller bara det faktum att jag precis spenderat närmare två dygn i den där sängen.
