Vi har aldrig barnvakt och de gånger vi har gjort något för oss själva sen vi fick barn kan nog tyvärr räknas på en hand. Vi har vuxit så hårt fast i föräldrarollen att de gånger vi varit ifrån barnen så kommer istället samvetet, oron och den där ständiga känslan att det här hade vi velat dela med vår dotter.
Småbarnsåren är bara småbarnsåren, det är ingen tid för att förverkliga sig själv, ha egentid eller kunna prata utan att bli avbruten. Det är istället år av blöjbyten, städning och nerkräkta pyjamasbyxor. Man kommer ständigt i sista hand och många gånger får man stanna upp och fråga sig om man överhuvudtaget fått i sig mat? Man vet aldrig när, om eller hur man kommer få sova, när magsjukan slår till eller när barnen vägrar annat än bäras.
Men det är också helt okej att det är så och ju mer jag förlikar mig med tanken, desto lättare är det att stå ut. Fast jag skulle inte vilja kalla det stå ut, jag vill kalla det de absolut bästa åren i mitt liv och den tiden är så kort sett till en hel livstid. Min tid kommer men att tro att den är nu, skulle bara vara stressande. Att istället ta småbarnsåren för allt vad det innebär, gör det betydligt lättare att njuta!
Word!
Åh håller så med dig. Du är så klok och verkar sätta dina barn i första rum, vilket ju på något vis är självklart men idag känns de som det finns en sån stress i att göra allt nu så (vissa) folk tycker de är konstigt att man att inte vill ha barnvakt..
Ja det är sådan stress i att man ska träna, göra karriär, ha fint städat hem när barnen är små, vilket nog blir den stora stressen. Istället för att acceptera att den tiden kommer sen.