Igår chockerade jag mig själv rejält, mycket förändringar, kommer jag klara av dem allihop. Att jag en gång drabbats av en panikattack, gör att jag ändå är aningen skeptiskt mot mig själv och hur mycket jag egentligen klarar av? (Inte för att jag är rädd för attackerna, så länge jag vet att det är en attack och inte går omkring och tror att jag ska dö, så är det faktiskt heelt okej.) Men jag har liksom ingen aning om hur mycket ens kropp klarar av, och vad som är utlösande faktorer för att den ska börja må dåligt? Eftersom jag ansåg mig själv vara väldigt lycklig och välmående när attacken slog till, så vet jag verkligen inte. Men det är inte så att jag går runt och funderar på det här, utan det är mer som när jag finner mig själv i en obekväm eller stressande situation, så stannar jag till? Nu då? Men inget händer. (Utan att låta för dramatisk, det är bara funderingar) Nä nu ska jag ta tag i den här dagen och nästa veckas tentaplugg! Kramar till er!
Hej Johanna. Jag drabbades också av panikångest för några år sen, vilket senare ledde till en depression då jag tvivlade helt och hållet på mej själv när jag faktiskt hade tappade kontrollen över min egna kropp. Jag hade riktigt mörka tankar där ett tag men läste en bok som faktiskt kom att bli räddningen för mej. En simpel bok men med allt och lite till. Anna Lithander heter författaren och Jag är inte galen heter boken. Tackar världen för den.
Hoppas du slipper ännu en attack för jisses, det va det värsta jag någonsin varit med om. Kram
Tack så mycket för att du dela med dig och för tipset =) kramar!