Det går inte alls bra med förskolan för Lillan, jag hade ju trott att hon skulle ta glädjeskutt dit på morgonen, social och framåt som hon är. Men det blev tvärtom, hon gråter från att hon vaknar på morgonen och då ska hon inte dit förrän på eftermiddagen…( I hela två timmar.) Sen får jag näst intill slita in henne med våld och för en mamma känns ju det fruktansvärt, hon gråter, jag gråter..
Angelica fick vara där med henne en dag och igår ringde Ciara och snyftade till farfar och Kicki som kom till undsättning och följde med till dagiset. Nu har ju inte Ciara varit där alls mycket och det kanske tar ett tag att vänja sig, därför är det ju bättre att man låter inskolningen ta sin tid och är med henne dit. För jag vill inte behöva tvinga henne, jag vill att hon ska vilja gå dit och tycka att det är kul, och känna sig trygg med att vi snart kommer tillbaka. Det här är en stor förändring i hennes liv och det får ta den tid det tar och under tiden ska jag överrösa henne med all min kärlek.
Oj vad jag vet hur det känns! En inskolning som luttrad personal tyckte var jobbig. Sedan var hon ledsen varje gång jag lämnade. Men hon hade så roligt när hon väl var där. Nu har vi precis bytt dagis och idag fick jag bända loss hennes händer från mig. Sedan gick jag hem och grät. När jag sedan kommer och hämtar så skall hon INTE hem. Då blir hon lite sur på mig för att jag kommer och för att hon inte får vara kvar. Håll ut, det kommer bli bra. Hon kommer ha jätteroligt och inte vilja bli hämtad.
Halloj! Du anar inte hur manga ggr Lucia gick ut med tararna strommandes och Gaia stog bara dar och tittade pa oss alldeles tyst men med tararna rullande ner pa kinderna. Det gjorde ont inombords ,men det gick over ganska snabbt. Var stark!!!