Jag är så glad att jag måste nypa mig själv i armen emellanåt över att vi bor här, det enda som saknas är en mamma boendes i grannhuset och för J är det såklart Värmland och gbg. Men jag skulle aldrig kunna bo på den sidan för då skulle jag komma ännu längre ifrån min mamma än jag redan bor. Alltså två flygresor med mina vad jag hoppas kommer bli fyra barn, det är inte möjligt. (Jag tror inte jag får igenom fyra barn i familjerådet men ändå). Har ni samma problem som vi, alltså inte med att era män säger fler barn, utan med familjen utspridd över hela landet? Och kan ni känna precis som jag en sorg över det?
Jag kan inte heller låta bli att tänka att området bredvid vårt är väldigt likt min mammas område, så idag när jag passerade tänkte jag, tänk om mamma bodde där, då hade jag blivit världens lyckligaste! Jag berättade det för mamma som sa …och vet du vad jag såg när jag gick hem från jobbet, ordförande i IFK Luleå, så jag tänkte gå fram och säga att J är en väldigt bra spelare som dom borde ta in.
Jag undrar bara hur ska hemligheten jobba nu, med dessa två väldigt starka önskningar? Jag som önskar mamma hit och hon som önskar mig dit. Hon är noga med att alltid lägga till att hon önskar att jag flyttar dit och blir lycklig där! Jag säger att hon inte får önska mig dit, jag skulle inte kunna bo där just för att det är alldeles för långt bort, även om Luleå en fantastiskt fin stad!
Förstår känslan!
Jag bor på Nya Zeeland, längre bort kan du knappt komma från Sverige. Fick vår dotter i oktober förra året och det har varit skitjobbigt många gånger att bo så långt bort. Vi va ”hemma” i sommras och det blev riktigt jobbigt att se lilla C med sina morföräldrar men veta att det bara är för några veckor och sen är vi borta igen. Vi facetimar varje dag dock, det är vår morgonrutin och den håller jag stenhårt på!
Jobbigt när man hittar kärleken långt bort men samtidigt vill vara nära sin familj hemma ❤️
Va tråkigt, det måste vara mycket värre men livet är ju så. Men det låter som en bra rutin =)