Varje gång vilket är åtminstone tre-fyra dagar i veckan så går jag och handlar mat och utanför vår matbutik så sitter det alltid en kvinna. Samma kvinna varje morgon, varje kväll och det går liksom inte att undgå att vi börjar känna igen varandra, att hon vet vem jag är och om jag ger pengar eller inte. Våra blickar möts varje gång, ibland säger hon hej och jag hejar tillbaka. Men jag ger absolut inte alltid pengar och jag skäms när jag kan passera till synes så oberört. Här kommer jag som har det så bra, handlar massa god mat men har inte tid att stanna upp och ge henne en krona?! Ja, jag skäms och börjar fundera på vad hon tänker om mig. Och när jag för tionde gången i rad passerar henne så kan jag inte längre springa ifrån samvetet, jag måste få visa att jag visst bryr mig, så jag gräver igenom varje ficka i jakt på mynt, jag som aldrig har kontanter och sen hittar jag fyra kronor och samvetet är renat, tills nästa gång våra blickar möts..
Alltid detta dåliga samvete, alltid känslan att jag borde göra mer.
Erbjud att köpa en matbit:-) oftast är de ju ligor som sitter och tigger pengar, och de är så tragiskt när det finns andra som behöver det bättre. Jag har stött på flera och sedan sett dem åka iväg i en finare bil som jag själv inte ens har råd att köpa.
Hoppas de lättar ditt samvete något… :-/
Tack för en fin blogg!:-D
Tror inte det är så när det gäller henne (tror alltid alla är ärliga) såg ett reportage från deras boende och vardag, så har det i bakhuvudet hela tiden.
Tack så mycket! 🙂 Kramar