johanna21

Jag tror jag drömde i natt att jag var gravid och skulle ha barn till sommaren IGEN. Tänk vad snabbt tiden gått, på söndag tror jag det är årsdagen som vi plussade på stickan med E. Då var jag nog bara i vecka 2 eller 3 ändå så kunde vi inte hålla tyst utan ringde till J`s familj på en gång och berättade nyheten. Sen fick jag lite ångest och tänkte tankar som att nä, men bara för att jag är så tidig med att berätta så kanske jag får missfall?!

Sen följde tio veckor av glädje, oro, illamående och trötthet. När jag kollar tillbaka på dom bilderna från den tiden så börjar jag i princip må illa. Jag minns att jag undrade varför jag utsatte mig för det där igen? Och var rädd att jag skulle behöva kräkas mig genom dagarna ända fram till vecka 20 (som med Ciara) det slapp jag dock. Illamåendet avtog vid vecka 11, lagom till julgodiset och i början på januari var vi på första ultraljudet (kuben) och fick bekräftat att det verkligen var en bebis.

I vecka 19 var vi på RUL och fick också då bekräftat att det var en pöjk, eller ja när vi kom ut från ultraljudet så berättade vi för varann att båda hade sett något snoppliknande på skärmen och så muttrade vi lite över att det där med inte få veta kön verkligen inte fungerar för oss. För med båda barnen var vi fast beslutsamma om att vi inte ville veta kön, men med C så berättade den stollige italienska läkaren att det var en tjej redan i vecka 13? Vi valde att inte tro honom. För att sedan med E i magen vara fast beslutsamma om att NEJ vi vill att det ska vara en överraskning vid förlossningen och så ligger han där och visar upp snorren för oss. Vi valde att inte tro honom heller och skyllde på navelsträngen eller eventuell hand.

Såhär stod det i första inlägget när jag berättade för er i vecka 13:

Jag kan inte hålla mig längre, vi väntar vårt andra barn! Vi är så lyckliga och glada hela familjen och väntar med spänning på den lill. Vi har varit på ultraljud och bebisen låg och sög på tummen i magen och de fick båda våra ögon att fyllas med tårar, allt blev så verkligt då. Jag tror jag tackade ultraljudsundersökerskan tio gånger för att hon tog sig tid att visa oss allt och skrev ut en tio bilder till oss att spara. I Italien fick man knappt se skärmen och här fick man ligga och kolla på film rakt in i sin egen mage, se de små tårna och fingrarna och hur bebisen krafsade lite på magen. Sköterskan tyckte de var en mycket väluppfostrad liten bebis som stolt visade upp sig från alla dess vinklar som hon ville komma åt. Så vi får väl se om vi kan ha sån tur att vi får en lika snäll liten som Ciara även om det känns som att en vilding står på tur.

Det blev ingen vilding ( än så länge) det blev världens gladaste Elysian. <3