Efter att vi sett på nyheterna om Klas Ingesson igår, tvingade jag med mig J i säng och sa att jag inte ville vara ensam. Jag får lite dödsångest av all cancer just nu, det är på tv hela tiden, det ena beskedet efter det andra. En människa som ena stunden är så levande för att andra stunden inte finnas. Jag blir så ledsen, vill helst bara gråta eller skydda mig genom att inte se.
Det är så jobbigt att vara mamma, så mycket känslor, sådan rädsla att något skulle hända dom eller oss, helst vill jag bara låsa in oss i en bubbla, skyddad från allt det onda. Men istället måste jag leva, ta vara på varje minut och skänka pengar till forskningen.
